Ledare Expressens Joakim Rönnbäck gjorde häromdagen en intressant betraktelse över varför inte vänsterpartiet har större framgångar.

Vi lever i en tid fylld av folklig vrede. Den långa nyliberala epoken går mot sitt slut, alla ropar efter en starkare stat, politiska ingrepp och framtidssatsningar.

Vi har en högkonjunktur – och folkligt proteströstande. Socialdemokraterna är trötta och betraktas som maktstinna, samtidigt som borgerligheten är oenig.

Och inte minst arbetarklassen uppvisar politisk rörlighet. Men de ser inte vänstern som ett alternativ.

Så vad beror detta på?

Förklaringen att det är något fel på vänsterpartiets politik räcker inte. Folk tycker exempelvis som dem, att vinsterna i välfärden är ett ofog, men vet samtidigt att vänsterpartiet inte är trovärdiga.

Det antyder att vänsterpartiet har avsändarproblem. Oavsett hur bra deras politik är, litar inte folk på dem. Står de verkligen på vår sida?

Tvivlet är berättigat. Ett exempel är deras oförmåga att problematisera migrationsfrågan: Hedersförtryck. Skjutningar. Bidragsberoende.

De tror att de kan lösa alla problem med att höja skatten, medan de flesta av oss inser att det inte går att kompensera fel riktning med ökad hastighet.

Partiet är inte längre en idéburen folklig rörelse, utan en intressevänster. De identifierar sig med den offentliga delen av det välfärdsindustriella komplexet. Medan väljarna vill ha en effektiv fungerande service, oavsett privat eller offentlig.

Vänsterpartiet är de offentliga välfärdsproducenternas parti. Inte välfärdskonsumenternas.

Vi ska också notera att vänsterpartiet inte längre har en alternativ samhällsordning att erbjuda. De orkar inte ens laborera med alternativa styrelseformer inom offentlig sektor. Det där med arbetarinflytande är försvunnet. Att vara vänster är att vilja plocka kapitalisterna på mer pengar.

Och en sådan parasitär inställning genomskådar väljarna.

Mitt råd till vänsterpartiet är att fundera vad Lenin skulle gjort i det här läget.

Hade han stulit moderaternas slogan om ”det nya arbetarpartiet”? Satt arbete åt alla i centrum. Krävt arbetsplatser där personalen är medarbetare, inte underlydande. En lön (efter skatt) som går att leva på?