Varför behövs en pakt?
EU har gemensamma grundregler för asylhanteringen sedan länge, framför allt i de så kallade Dublin-reglerna om att man ska söka asyl i det EU-land dit man först anländer och att ansökan sedan ska hanteras i det landet. I praktiken har det fungerat dåligt, vilket inte minst visade sig under den stora flyktingkrisen 2015. Trycket har blivit stort på länderna vid EU:s yttre gränser, vilket har lett till överfulla flyktingläger och svåra förhållanden. Många har också självmant sökt sig vidare inom EU för att de hellre vill söka asyl i länder som exempelvis Tyskland eller Sverige.
Vad är det man kommit överens om?
Egentligen ingen dramatisk förändring, men tydligare regler kring hur asylsökande och migranter ska tas emot och hanteras, bland annat för att se till att alla registreras ordentligt och för att man snabbare ska kunna skilja ut personer som sannolikt inte kommer att beviljas asyl. Därtill handlar det om hur länderna ska kunna hjälpa varandra om trycket på någon blir hårt, genom att till exempel omfördela personer eller bidra med personal, utrustning eller annat. Större fokus ska också läggas på att skicka tillbaka personer som inte har rätt att stanna och samarbeta närmare med länder utanför EU.
Vad har man bråkat om?
Framför allt hur länderna ska hjälpas åt – och om de måste det. Sydländer som Italien och Grekland har länge bönat om hjälp för att hantera ett stort antal nyanlända. Flera länder i öst har samtidigt ilsket sagt nej till att behöva ta hand om personer som sällan vill till deras länder. EU-länderna vill lösa det genom att länder som absolut inte vill ta emot nyanlända ska få betala sig fria, med motsvarande en kvarts miljon kronor per person – som ska gå till en gemensam EU-fond. En annan tvistefråga är vad som ska krävas för att man snabbt ska få skicka tillbaka migranter utan asylskäl till det land de anlänt från, snarare än deras ursprungsland.
Vad innebär det för Sverige?
Om systemet fungerar perfekt ska både asylsökande och migranter tas om hand i det land dit de först anländer. I så fall lär det inledande trycket på Sverige bli väldigt lågt, med tanke på det geografiska läget. Om det blir hårt tryck på något annat land kan Sverige dessutom välja att betala till EU i stället för att ta emot asylsökande. Sedan återstår dock frågan vad som sker om det blir en storskalig kris någonstans.
Vad kommer det att kosta för Sverige att "betala sig fri"?
Det beror förstås på hur många asylsökande som det handlar om. I den beräkning som har gjorts utgår man från att 30 000 personer ska omfördelas från ett land som behöver stöd. Sveriges andel, beräknad utifrån bland annat BNP och befolkning, blir då cirka 800 personer.
För varje asylsökande som Sverige väljer att inte ta emot måste 20 000 euro betalas in till den gemensamma fonden. Totalt blir kostnaden då runt 180 miljoner kronor.
Är det klart nu?
Nej, absolut inte. Det som EU-länderna nu är överens om är visserligen unikt och något som man bråkat om i åratal. Men det är bara halvvägs till en uppgörelse. Nu inleds slutförhandlingar mellan ministerrådet och EU-parlamentet, som har en något mjukare linje till asyl och migration än vad många av EU-länderna har. Dessutom återstår fortfarande för länderna att enas om sin syn på regler i krislägen, där EU-parlamentet vill se krav på en obligatorisk omfördelning av asylsökande.
Målet är att slutförhandlingarna ska vara klara i början av 2024.