Vid ett seminarium, som arrangeras av tankesmedjan Timbro i dag den 29 januari, ska fyra personer: en skribent, en professor, en politisk partisekreterare och en före detta minister diskutera slutsatserna i en rapport med rubriken "Vem representerar Sveriges muslimska väljare? "
I programförklaringen anges att rapporten tar upp ”hur frågor om representativitet hanteras i svensk politik”. Rapportförfattaren Ivar Arpi argumenterar för att representation i en demokrati bör handla om politiska åsikter och målsättningar, inte om grupper och erfarenheter och att partierna bör vara återhållsamma med att ge legitimitet åt religiösa organisationer som säger sig representera större grupper än de har mandat för. Han har rätt.
Men rubriken till seminariet och rapporten – Vem representerar Sveriges muslimska väljare? – för dock tankarna åt ett annat håll och ger en annan bild av vad som ska diskuteras än det som anges i programförklaringen. Att överhuvudtaget formulera en sådan fråga som i rubriken känns unket. Det passar inte i en demokratisk stat där alla har full rätt att utöva sin religion.
I en del muslimska länder finns en viss form av demokrati, men den står aldrig över religionen, islam. Minoriteter – bland annat kristna – får i en del länder ha representanter i politiska sammanhang. Men i ett fritt och äkta demokratiskt land som Sverige sägs vara, är stat och kyrka separerade och religionen en privatsak. Den ska aldrig ha betydelse i vare sig politiska eller icke politiska samhällsfrågor.
Jag har försökt läsa mig till, men även frågat personer som känner till svensk lagstiftning om det finns någon paragraf i konstitutionen som stadgar att muslimer som kommit hit och blivit svenska medborgare, eller muslimer som är födda här och är svenska medborgare, inte får rösta i val eller kandidera till politiska poster. Jag har funnit att det inte finns några sådana exkluderande paragrafer.
Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.
Om – däremot – Sverige har för avsikt att ändra sina lagar och bli en religiös, kristen stat, då måste man också tänka på att muslimer och andra religiösa minoriteter bör ges rätt till representation i viktiga politiska sammanhang, i proportion till sin storlek. Alltså på samma sätt som islamiska stater ger religiösa minoriteter representation i sina politiska församlingar.
Som troende muslim finner jag det lätt frustrerande att man ens kommer på tanken att diskutera vem som ska representera Sveriges muslimska väljare. Det är lika främmande och ovidkommande som att diskutera vem som representerar Sveriges judiska väljare. Att ständigt tala om muslimer som lever här som någon sorts homogen massa, skadar samhället eftersom det delar befolkningen i olika grupper. Det är också förnedrande för mig som muslim, som vill bidra enligt mina egna, individuella förutsättningar och inte låta mig representeras av någon eller några andra muslimer.
Det finns så många länder där religiösa motsättningar leder till fruktansvärt lidande och grym död för många; låt oss inte följa deras exempel. Sverige ska vara ett land för oss alla: muslimer, kristna, judar och vilka andra religioner eller icke-religioner människor än väljer att bekänna sig till. Vi har alla samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.