– Jag flyttade till Norrköping från Stockholm för fem år sedan. Då hade jag aldrig hört talas om Back Up. Här känner jag mig välkommen. Back Up har fått mig att gå ur min ”comfort zone”. Innan fick ingen komma innanför den, säger Michael Hailu, 21, som ”tog jackan” i juni.
För att få ta jackan måste man ha gått igenom den obligatoriska sexmånadersutbildningen, som bland annat innehåller etik, moral, lag, rätt och lite socialutbildning. Ett tecken på att man är en i gruppen och får bära kläder med dess logga.
Till det kommer flera förhållningsregler, som gruppen själv arbetar fram. Det här året var det extra många som gick utbildningen, vilket gjorde att den fick förlängas till tio månader.
– Vi kände inte att gruppen var där vi önskade redan efter fyra-fem månader, de var inte framme, förklarar grundaren Willy Flores.
Årets grupp har beslutat om regler som att lyssna på varandra med respekt, ha tystnadsplikt inom gruppen, visa hänsyn, inte smutskasta gruppens rykte, inte låna ut jackan och att ingen under 18 år får dricka alkohol.
Som en röd tråd kan man se vikten av att vara en schysst medmänniska. Något man blir påmind om när man sitter med gänget en stund. Mycket handlar om kärlek.
– Här är man välkommen. Vi kramas och visar respekt och sprider kärlek. De andra vill veta mer om dig. För mig betyder Back Up familjen, säger Tijana Stanojkovic, som kom till Sverige från Serbien för tre år sedan och som under sin tid i Back Up lärt sig prata svenska, något hon tackar de andra för.
Förra veckan skrev Folkbladet om en kille som gått utbildningen och ”tagit jackan”, men som valde att inte fortsätta i gruppen. Några månader senare begick han ett brott som han nu dömts för. Av gruppens 250 personer som utbildats har endast två-tre personer valt att gå den vägen. När gruppen märkte att personen var på väg bort, försökte de på många sätt fånga upp honom igen. Men, som de säger, alla har ett eget val och fattar sina egna beslut.
– Han har fått kärlek och stöd. Men den dåliga sidan övervägde tyvärr. Vi ger alla verktyg för att välja rätt väg. Men sedan har alla ett eget ansvar, säger Michelle Miller som håller i utbildningen tillsammans med Willy Flores.
Efter artikeln har gruppen fått ta emot flera negativa kommentarer. De har kallats pajasar och fått höra att de bara ”vill se ut som ordningsvakter”.
– Efter det här har han ringt oss och bett om ursäkt och sagt att det aldrig var meningen att gruppen skulle bli drabbad, säger Michelle Miller.
Evelina Ferrou har varit med i Back Up i fem år nu och berättar att man lyckats hjälpa många ungdomar och räddat många liv.
Tijana Stanojkovic fortsätter:
– 99,9 procent av oss som är med har inte valt den vägen. Det har varit jättemycket dåligt snack den senaste tiden och det är tråkigt.
Samtidigt vittnar deltagarna om hur mycket positiva ordalag de möts av när de är ute i fält.
– All den glädje och kärlek vi får när vi går på stan från alla vi möter är härligt, säger Ernestine Niyonzima.
Ali Abdulkarim beskriver hur de hjälper personer ute i Norrköpingsnatten.
– Vi är i alla stadsdelar och skapar relationer och ger trygghet. Ser vi att någon druckit för mycket frågar vi om de behöver hjälp att komma hem, exemplifierar han och berättar att flera av de som de mött senare kommit till lokalen på Skepparegatan och knackat på.
– Då kan de vara med oss i stället för att vara i fel umgänge. Det känns bra.
Livshistorierna flera av deltagarna berättar beskriver hur Back Up fört in deras liv i en ny riktning. För vissa betyder grupptillhörigheten att man får lämna delar av sitt tidigare liv bakom sig. Evelina Ferrou vill dock betona att alla inte kommer från problematiska förhållanden och uppväxter.
– Under hela min uppväxt har mina föräldrar pratat om hur viktigt det är att hjälpa andra. Sedan blev jag grovt mobbad under min ungdom och när jag kom med i gruppen pratade jag inte så mycket. Men det gör jag nu, säger hon.
Michelle Miller beskriver vikten av att alla är välkomna i gruppen, något som genomsyrar verksamheten.
– Här accepteras alla, man behöver inte spela tuff eller vara snygg, exemplifierar hon.
Tryggheten och kärleken deltagarna känner i gruppen tar de sedan med sig ut på sina arbetsplatser och skolor. Det blir en naturlig del av deras liv.
– Jag jobbar på fritidsgård och eftersom jag är med här så slutar jag inte ”jobba” när jag går hem, förklarar Evelina, som kan ta emot samtal från ungdomar när de behöver det som mest.