De första hastighetskamerorna utmed det svenska vägnätet introducerades år 2006. Initial skepsis har vänts till en överväldigande acceptans från bilister. Mest översvallande är äldre kvinnor, medan yngre män inte är lika entusiastiska. Cirka 20 liv om året räddas tack vare kamerorna, enligt Trafikverket, som också har räknat fram att den totala samhällsekonomiska kostnaden för ett dödsfall i trafiken ligger på 46,6 miljoner kronor.
I fjol blev ett rekordlågt antal personer dödade i trafiken, men under 2018 har trenden brutits. Till och med oktober har lika många omkommit som förra året och då återstår årets största trafikhelg – julen.
– När det kommer till trafiksäkerhet är svenskarnas sämsta gren att hålla hastigheten, säger Maria Krafft, måldirektör på Trafikverket.
– Men enbart kamerorna kan inte lösa vår trafiksäkerhetsproblematik kopplad till hastighet. Här måste man arbeta med hela spektrumet, från mötesseparerade vägar till en ökad polisnärvaro.
Trafikverket ska under de närmaste åren sätta upp 200 nya kameror runt om i Sverige. I dag finns drygt 1 600 i tjänst. De är alltid uppkopplade till polisen och kan aktiveras när som helst. I regel är alla kameror aktiva någon stund under dygnet.
Det är polisens ATK-sektion, automatiserad trafiksäkerhetskontroll, som både är styrcentral och utredningsenhet för kamerorna. Årligen utreder de 300 000 ärenden, varav cirka 35 procent leder till lagföring.
Polisens statistik visar dock att antalet utfärdade böter för hastighetsöverträdelser har minskat kraftigt – från cirka 530 miljoner kronor 2010 till drygt 320 miljoner kronor 2017. Med tanke på att det sker 1,4 miljarder registrerade passager förbi kamerorna under ett år, varav 2–3 procent kör för fort, finns det potential att dra in flera miljarder kronor.
Men kommissarie Anders Drugge, som är sektionschef på ATK, berättar att man inte tänker intensifiera antalet ärenden som ett incitament för att få in mer pengar till staten:
– Målet med ATK är att hastighetssäkra vägsträckorna med så få utfärdade böter som möjligt. Det gemensamma målet är trafiksäkerhet.
Medelhastigheten på motorfarlederna i närheten av storstäderna ligger långt över önskad nivå, men ännu finns det inga planer på att placera kameror där.
– Kamerorna är placerade utifrån en bedömning var det finns risk för störst personskador. Det är vägar med hastighetsbegränsningarna 70, 80 och 90 kilometer i timmen som inte är mötesseparerade. Det är där dödsolyckorna sker. Får vi ned medelhastigheten med en kilometer i timmen, räddar vi 15 liv per år, säger Maria Krafft.
Om hastigheten sänks med 2,5 kilometer i timmen, menar Krafft, innebär det att man kan nå Nollvisionens etappmål om 220 döda år 2020. (TT)