Egentligen är det brunbjörn som är den stora passionen. Intresset började i tidig skolålder, fascinerad över brunbjörnens årscykel. Att de sover bort halva året utan att under den tiden vakna något för att till exempel lätta på trycket eller fylla på med mat. 1979 tog intresset fart på allvar, då hade Tommy Larsson bott två år i Finspång efter att han för yrkeslivet lämnade sin barndoms Dalarna.
– 79 tog det skruv på allvar. Då bestämde jag och frun oss för att åka till Sonfjället i Härjedalen för att titta efter björn. Det är av Sveriges mest björntäta områden. När det är ett fjäll är det också lättare att se björn än nere i en tät skog. Efter det blev vi helt fast, men det dröjde sex år innan vi faktiskt fick se en björn, säger Tommy.
Sedan dess har det blivit ungefär 100 observationer av björn. Senaste gången var under fjolårets semester. Då tillbringade paret fem veckor i streck i Härjedalen för att spana efter björn.
– Men det var vad vi kallar för en slumpobservation. Vi hade varit ute en hel dag och skulle sen bara ut en sväng med hunden. Då såg vi en björn som korsade vägen längre fram, vi såg den i ungefär 3–4 sekunder. Men så kan det vara ibland, man vet aldrig när man ska få syn på någon, säger Tommy.
Att Tommy och hans fru började leta rovdjur på allvar 1979 gör att det i år är 40-årsjubileum. Björn är det som de har sett flest gånger, men under åren har Tommy även lyckats se järv fem gånger och lodjur tre gånger. Av de fyra stora rovdjuren vi har i Sverige är det alltså bara varg kvar att se.
– Det är oerhört svårt att faktiskt få se en varg i det vilda. I år bestämde vi oss också för första gången att inte åka till Härjedalen för att titta efter björn, eftersom det ju nu faktiskt finns ett vargpar i Finspång. Det är väldigt spännande att det finns möjlighet att kunna se varg på hemmaplan, säger Tommy.
Det aktuella vargparet har sitt revir i en triangel mellan Ljungsbro, Hällestad och Tjällmo. Sedan de anlände till Östergötland, vid årsskiftet 2017/2018, har Tommy och hans fru ökat sin närvaro i de lokala skogarna.
– Vi är här minst en gång i veckan och går. Vi har sett många spår och en del avföring men än har vi inte lyckats se själva vargarna. I sommar har jag även sovit här ute i skogen själv några gånger. I en sovsäck under bar himmel. Men det här ger också något mer, det är ett sätt att koppla av, säger Tommy.
Han berättar att skogen alltid varit som en säkerhetsventil för honom, speciellt när han fortfarande jobbade. Då kunde hans kollegor ibland fråga om han inte var rädd när han var ensam ute i skogen för att leta efter varg eller björn.
– Man måste sätta det i relation till annat. Trafiken på väg till skogen är betydligt mer farlig än när man väl befinner sig här. Och under de här 40 åren har jag aldrig befunnit mig i en situation där djuren har varit det som varit det hotfulla. Det värsta som har hänt är att jag en gång höll på att trampa på en huggorm. Och en annan gång fick jag en sparvhök i huvudet, den trodde nog att min tofs på mössan var något hotfullt så den försökte skrämma bort inkräktaren, berättar Tommy och skrattar vid minnet.
När det gäller vargparet utanför Finspång har de vid flera tillfällen givit sig på boskap. I början på augusti dödade en eller båda vargarna elva får i en hage ett par kilometer söder om Hällestad.
– Jag förstår att människor kan känna obehag och bli rädda när de vet att varg rör sig i området. Det finns också ett lodjurspar här i nästan samma område, men det får inte lika mycket uppmärksamhet även om de också är stora rovdjur. Men det är nog för att vargen kan ställa till mer skada för oss människor. De blir stämplade som blodtörstiga för att de ofta triggas till att ta fler bytesdjur än vad de behöver, men ur vargens synvinkel är det här bara ett naturligt beteende.
På vår promenad längs en skogsväg i närheten av Pershyttan finns flera vargspår. Några som inte var här när Tommy några dagar tidigare gick på samma väg. Han tror själv att de kanske bara är ett dygn gamla. Eller kanske gick vargen här precis innan vi rundade vägkröken.
– Man ska ha respekt för rovdjur. Men även andra större djur kan vara farliga, som älg. Jag ser mig själv som en gäst, jag är här på naturens villkor och det är dessa jag får anpassa mig efter. Jag respekterar att människor känner rädsla och otrygghet för varg men det finns också anvisningar för hur man ska bete sig för att minimera risken att stöta på varg i skogen. Som att prata eller sjunga när man rör sig, säger Tommy.
Själv har han under alla åren brutit mot dessa regler, allt för att någon gång kunna få se varg i naturen. Och visst skulle det vara fint att få se det i år, på hemmaplan och som ett firande av 40 år med rovdjursspanande.
– Om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte att jag någonsin kommer att få se en varg, så svårt är det. Visst kan det vara lite misströstande när jag tänker på hur många mil jag har gått här i skogarna utan att få se något, men det kanske kan vara en tröst för andra. Att det ska väldigt mycket till för att man ska stöta på en varg. Men det är klart, hoppas det gör jag ju fortfarande.