Att jobba med kanonproduktionen i Finspång förr i tiden, var nog inte "kanonbra" med tanke på arbetsmiljön.
Dagens stora bild från den så kallade "gamla verkstaden", visar ett gäng kanonarbetare, uppställda för fotografering omkring år 1900.
Sammanhållningen var det nog inget fel på, men arbetsmiljön på den här tiden, var nog inte alltid den bästa och skiljer sig nog väldigt mycket från dagens verkstadsarbete.
Det var på norra sidan av ån med gaveln mot Slottsvägen, som den gamla kanonbearbetningsverkstaden låg.
Byggnaden som finns kvar, uppfördes under 1840- och 1850-talen i tre våningar och vind.
Byggnaden har ett svart plåtinklätt sadeltak. Fasaden är i ljusgul spritputs, de två övre våningarna har raka fönster med mittpost och småspröjsade med 18 rutor i varje båge.
På nedre våningen är de rundbågiga med tvärpost och småspröjsade med 12 rutor i varje båge.
Fönsteromfattningarna och spröjs är vitmålade. Gaveln mot Slottsvägen har en rusticerad bottenvåning i ljusgrått, samt rusticerade valvbågar över de rundbågsformade fönstren på nedersta våningen.
Även byggnadens knutar är rusticerade och vitmålade. Uppströms fanns masugnar, valsverk, stångjärnssmedja och kanongjuteri.
I början av 1800-talet fanns 20 vattenhjul längs strömmen som bland annat drev stångjärnshammare, valsverk och blåsmaskiner.
Finspångs bruk var i drygt tre århundraden Sveriges största kanongjuteri, och omnämns i Finspång i 1573 års bergslagsräkenskaper.
Ett litet bruk var där då anlagt, som först drevs för kronans räkning, men 1587 bortarrenderades till nederländaren Wellam De Wijk, vilken tycks ha innehaft det till 1599, då det återgick till kronan.
Först på 1870-talet fick Finspång en konkurrent i Bofors bruk, som 1873 inledde sin kanontillverkning och de närmaste fyra decennierna kämpade de båda bruken och deras företagsombildningar om att få vapenbeställningarna, till svenska försvaret, men även till utlandet. Exempelvis 1874 tillverkade Finspångs bruk kanoner för de svenska, danska, ryska, holländska och egyptiska regeringarnas räkning. Övergången från tackjärnskanoner till stålkanoner under andra hälften av 1800-talet gjorde att nyinvesteringar behövdes göras.
AB Nordiska artilleriverkstäderna kom tillsammans med en aktieombildning, att fortsätta kanontillverkningen i Finspång till årsskiftet 1910–1911, då det forna brukets nya ägare Bofors i östra Värmland valde att flytta tillverkningen dit. Finspångs era som vapensmedja var då över.[