Förra bibliotekarien Lena Nissen, Linköping, har avlidit nära 97 år gammal. Närmast sörjande är sönerna Jörgen och Edvard med familjer.
Hon var född på Kättilstorps gård, Yllestad i Skaraborgs län som yngst av åtta syskon, avlade studentexamen på latinlinjen i Skara 1941. Efter filosofie magisterexamen i Uppsala gick hon Biblioteksskolan i Stockholm 1953-54. Sedan tjänstgjorde hon vid biblioteken i Visby, Karlshamn och Finspång. Mellan 1964 och 1985 var hon patientbibliotekarie vid dåvarande Regionsjukhuset i Linköping.
Lena Nissen träffade jag första gången 1961. Som ung journalist gjorde jag en reportageserie om de flitigaste låntagarna på Finspångs bibliotek där hon var chef. Redaktionen låg på samma våningsplan som biblioteket i Folkets hus så vi träffades ofta.
Ett halvår senare bjöd hon in oss grannar på kaffe och tårta. Hennes man Svend var med. Då visste jag inte att det mötet var inledningen på en livslång vänskap. Den självlärde Svend blev den viktigaste mentorn i mitt liv och även Lena betydde mycket. Jag kände mig som en i familjen och det påverkades inte av att vi senare bodde på olika platser.
Lena var socialliberal och Svend i likhet med Olof Lagercrantz och Stig Dagerman närmast anarkosyndikalist. Hon hade en stor vidsynthet. När sonen Jörgen gick med i Kommunistisk ungdom muttrade Svend lite skeptiskt medan Lena var mer öppen för hans eget val.
Lena och Svend var båda mycket belästa och kompletterade varandra fint. När de bestämde sig för att bilda familj hade Svend ett förflutet som journalist men led av en medfödd ryggskada. Då kom de överens om att Lena skulle ta det ekonomiska ansvaret för familjen medan Svend blev Sveriges första hemmapappa. Det väckte en sådan sensation att både radio och tidningar uppmärksammade det i stora reportage.
Lena var egentligen biolog och expert på gräs innan hon valde biblioteksbanan. Få känner till att det finns flera hundra olika sorter. Kanske gav det Svend inspiration till en av sina aforismer: ”Gräset ser inte ner på någon”.
Efter Svends död 2002 hade jag regelbunden telefonkontakt med Lena och besökte henne flera gånger om året. Hon försåg mig alltid med många intressanta urklipp på artiklar som jag kunde läsa på tåget. Senare förstod jag att hon gjorde så med flera vänner inom skilda intresseområden.
Lena var nyfiken och ville uppdateras in i det sista. Hon led mot slutet av en svår ögoninflammation som förbättrades med behandling. Då kunde hon läsa böcker med stor text och blev glad över att kunna låna en av Sara Stridsbergs romaner.
Lena var en lugn och tålmodig person. Men när hon blev riktigt förbannad kunde hon som bibliotekschef sätta politiker på plats. Hon värnade om kulturen och var en omtänksam medmänniska. Jag saknar henne mycket.