Stryk det som ej önskas eller gör en sallad av allt eller kanske en kompott.
Lite så känns det efter urpremiären på Torgny Lindgrens och Eric Åkerlunds samarbete som de kallar Ringlek. Fyra skådespelare, en aktiv regissör, en skattkista.
Allt är på tok, inget på allvar eller också är det hela en tragedi. För mitt bland alla gags och putserier så sitter vi där och ser att allt är en trasa. Människor må tala högstämt om blodsband och moderskap och tillit och tilltro och vad det nu kan vara för kitt som håller världen igång, men när guldkalven står där – här i form av en koffert full med pengar – då blir orden tomma, etik får aldrig blandas ihop med affärer. Och så vidare.
Vi ser det varje dag. Vi hör det ständigt.
På Löfstad blir det hursomhelst mest kul. De fyra skådespelarna ger så mycket det går, det är Yvonne Lundeqvist som både agerar lilla synsvaga mamma och slipad börsmäklare på topp. Det är Willy Boholm som är falsk som vatten och het som man vet inte vad och så det unga paret; Nicolas Silverskiöld som än är knasig bov än bror, än tokrolig älskare, det är Ida Breimo som med exakta rörelser och avvägd mimik inte är ett dugg ädlare än någon annan. Fala kvinnor och män. I avskalad hänsynslöshet. Även om känslan av att författarna haft väldigt kul när de skrev ihop sin Ringlek.
Regissören Göran Sarring har för säkerhets skull också plats på scen, redo för förklaringar och med lustig komedihatt försedd.
Det hela är en ganska kort men trivsam stund på gamla Löfstad. Musikvalet och kostymerna är alldeles perfekta.
Kanske skulle man ändå, till nästa säsong, önska tillbaka något av Moliere, något av Holberg, en berättelse.
Men till dess. Det kanske räcker att fundera på vem i hela världen man kan lita på.