Så börjar Viola Engström-Karlsson sin artikel i boken "Vandringar i tiden i Finsponga län".
Boken gavs ut 1983 av ABF och deras cirkel "Risingespegel". Vi saxar lite av hennes återblickar:
"Där jag sitter nu i Vibjörnsparken, fanns förr åkrar och gärden, som tillhörde Finspongs lantbruk.
Ladan står kvar än idag och används som upplag av kommunen. Jag minns att jag var där på dans en gång i mitten av 40-talet.
På samma tomt som Storängsgården ligger nu, stod det lilla grå Storängstorpet. Där bodde en gammal man som hette Boström, med sin familj på den tiden.
Där Viberga storlager är idag, fanns en smedja. Smeden hette Gustav Karlsson, men kallades aldrig för annat än "Viberga-smen".
Han hade en stor familj och deras stuga hette Skatglädjen. Den låg på vänster sida om Norrköpingsvägen, snett emot smedjan.
När minnesbilden klarnar, märker jag hur mycket som fattas av det som var en gång. Det har kommit till så många nya hus, vägar, varuhus, villor, industrier och flera nya skolor.
Visst är det bra att utvecklingen gått framåt, men ändå sitter det som en tagg av saknad i bröstet efter det som är borta.
Jag tänker på gamla Brunnshuset och Trådslingan.
Vem av oss som bodde där, minns farbror "Springar-Kalles" svinhus uppe i skogen eller Erik Falks rävgård bland bergen.
Nu har Gränges byggt industrier där och det är svårt att känna igen sig, när man står utanför stängslet och ser röken, som väller ut från skorstenarna.
Men i minnet hörs grymtningarna från grisen och skriket från rävarna.
"Lufferkommarn" och "Kolhusbacken" finns inte heller kvar. Jag minns att man var rädd, när man gick förbi där på vägtill Handelsföreningen eller till Högbyskolan.
Handelsföreningen är borta sedan många år, men jag kommer ihåg där Wallendorf och Moberg stod bakom disken och man kunde få en stor strut karameller för fem öre.
Det fanns en mangelbod vid Nolavärsgatan, den är också borta.
Gatan finns fortfarande kvar, men där får inte obehöriga gå nu och obehöriga är alla vi, som inte arbetar på Gränges.
Sjön Myrkärret har Gränges fyllt igen. Min barndoms sjö, där jag och mina syskon lärde oss simma.
Bara kanalen är kvar, men det mesta av Gravsjöberget är bortsprängt.
Jag minns de många trähusen med trädgård till, som fanns på Östermalm, där Stalarbetarfamiljerna bodde.
Det känns vemodigt att allt är borta, men det står ett gammalt päronträd kvar, som påminner lite om det som funnits en gång.
Ja, det är mycket av gamla Finspång som är borta.
Spetaln som låg invid Skuten och den lilla Älgavägen mitt i samhället är nu ett minne blott.
Teatern är också riven. Det skedde helt nyligen. Några stenar ligger kvar ännu, som en påminnelse om gångna tider.
Jag är glad att gamla Bruksgatan finns kvar, även om uthusen numera är rivna.
Vi bodde där när våra barn var små och trivdes bra, fast det var trångt och dragigt.
Det är många familjer som haft sina hem där genom åren och de barn, som växt upp där, är säkert glada att det inte får rivas. Att det får står kvar i alla tider och som kontrast till det majestätiska Slottet på andra sidan av ån."
Det här var en av flera texter som Viola Engström-Karlsson skrev 1983 och bidrog med till ABF-cirkelns bok.
Om man skulle göra en ny återblick idag, 40 år senare, är ännu mer av gamla Finspång vara försvunnet. Men slottet och husen på Bruksgatan finns kvar i alla fall...