För en tid sedan skrev Folkbladet om den gamla Lotorpsbanan som tillkom 1855 och gick mellan Lotorp och Finspång. Banan var 7,5 kilometer lång och var i bruk i ungefär 100 år – den revs upp 1965. Orsaken att Folkbladet tog upp detta var att Karl-Göran Kindgren, släkting till undertecknad (mormors bror), givit ut flera skrifter om den smalspåriga järnvägen. Intresset för denna tid av ånglok och rälsburen persontrafik var helt naturlig med tanke på att Karl-Göran själv var anställd som lokförare på Lotorpsbanan mellan 1951 och 1962 för att sedan arbeta för SJ fram till 1987.
Redan 1895 hade Norra Östergötlands Järnvägar (NÖJ) bildats som innefattade de tidigare privatbyggda linjerna Pålsboda-Finspång samt Finspång-Norsholm. Några år in på 1900-talet var hela sträckan Örebro - Norrköping täckt och de olika smalspåriga järnvägarna i Östergötland sammanknutna till varandra med 132,3 kilometer räls. 1925 uppgick enligt historiskt.nu personalstyrkan till 151 ordinarie anställda samt 85 kringanställda.
Karl-Göran Kindgren arbetade alltså under NÖJ:s sista decennium och körde bland annat passagerartåg. Han beskriver i sina anteckningar hur det kunde se ut en vanlig dag med lok 10 som byggts om i Kalmar för "enbemanning". Efter att bromsprov gjorts var det dags för avgång och då hör man i högtalaren: "Resande med loktåget på spår fyra, tag plats och stäng dörrar och grindar, tåget stannar endast i Skärblacka, Kimstad, Norrköping västra och Norrköping östra. Resande till mellanliggande stationer hänvisas till rälsbussen på spår tre.".
Hastigheterna var måttliga med dagens mått mätt, särskilt i stigningar. Karl-Göran Kindgren beskriver hur man ligger på 38 kilometer i timmen i Sonstorpsbacken som har en stigning på 16 grader. Han skriver lakoniskt: "Det skulle nog ha gått med högre hastighet men då plågades eldaren". Under denna resa beskrivs också att man hamnar efter tidtabellen och försöker köra ikapp: "Vi går in på spår ett bara fem minuter sent, det var inte så dåligt men det gick nog för fort ibland" – det verkar innebära dryga 70 kilometer i timmen.
Nog finns ett nostalgiskt skimmer över en tid som är påfallande "analog" – ska det gå snabbare blir det till att skyffla in mer kol. Det verkar också som om de som jobbade här skapade starka band med sitt yrke. Karl-Göran Kindgren hade även ett fotointresse och tog därför en hel del bilder under sin tid som yrkesverksam. Här kan vi bjuda på några ögonblicksbilder från ånglokens tid i Finspång.