Det finns platser runt om i Sverige, Europa och världen som turister söker sig till. Ibland för kortare tid och ibland genom att man köper hus som man kommer till när det råder säsong för platsen. Resultatet är ibland att det uppstår krockar mellan året-runt-boende och turisterna.
Ett färskt exempel rapporteras det om i Göteborgs-Posten. Där berättar man om Balearerna, med Mallorca, Menorca och Ibiza, där politiker på den spanska ögruppen vill hindra utländska medborgare från att köpa hus på öarna. Anledningen är att priserna på fastigheter har blivit ett problem för lokalbefolkningen. Tidningen citerar Francina Armengol som är Balearernas president:
– Många européer har råd att köpa fastigheter för höga priser som medborgarna på öarna inte har råd med, har hon sagt.
I ett exempel på hur dyra fastigheterna har blivit berättar brittiska tidningen The Guardian om byn Deià på västra Mallorca. Där är fastighetspriserna de näst högsta i Spanien. Snittpriset här är 68 000 kronor per kvadratmeter.
Enligt tidningen står 200 av ortens 700 bostäder tomma och 37 procent av dem ägs av utlänningar, till större delen britter. Enligt kritiken betyder tomma bostäder under stora delar av året att lokalbefolkningen pressas. Förutsättningarna för restauranger och barer försämras. Arbetsgivare har svårt att locka arbetskraft från fastlandet, på grund av de höga hyrorna.
I övrigt visar statistiken att nästan 40 procent av de fastigheter som köps på Balearerna köps av utländska medborgare. Snittet för Spanien i sin helhet är runt 13 procent. Förslagen är att det ska införas förbud för utlänningar att köpa fastigheter. Allt för att stoppa att det blir "spökbyar".
Runt om i världen finns flera exempel. I Kanada har det införts ett tvåårigt förbud för icke-medborgare att köpa semesterbostäder. Andra exempel är Österike där EU har stämplat vissa områden i Alperna som kulturellt värdefulla eller naturligt vackra på ett sätt så att de bör skyddas från överdrivet utländsk påverkan. I Kroatien krävs det att en EU-medborgare har varit bosatt i landet i tio år för att få köpa jordbruksmark.
Ett närmare exempel är Åland där det finns det så kallade jordförvärvstillståndet. Det innebär att marken främst ska ägas av personer som är bosatta på Åland.