Vi träffar dem vid Ruddammsskolan på Skepparegatan 8. För exakt 70 år sedan stod Rune Skattner, Yngve Nytén och Stig-Olov Hemstad här på trappan med vita mössor på sina huvuden. Fast så mycket till firande, blev det dock inte.
– Rektorn ville inte ha något ståhej. Så efter att vi tagit på mössorna gick vi och åt gemensam middag. Inga föräldrar eller blommor, utan i all enkelhet, säger Rune.
– Men vi sjöng i alla fall studentsången, minns Yngve.
– Det kommer jag inte ihåg, fortsätter Rune.
– Men det var inget större ståhej. Med traktorer och flak och så, menar Stig-Olov.
Över en kopp kaffe inne på skolgården flyger minnena i luften. Herrarna har uppnått de aktningsvärda åldrarna 91, 92 och 88. Av dem är det bara Stig-Olov som röker. Annat var det 1944-46 när de gick i Norrköpings handelsgymnasium, som Ruddammen då hette.
– På den tiden rökte nästan alla elever. Då träffades alla här ute på skolgården och rökte, säger Rune och tittar ned på fimparna som ligger i en stor kruka.
– Det var ingen som sa att det var något dåligt med det.
Under gårdagen fick de en rundvisning i skolan. Om de kände igen sig?
– Nej nej! Huset är ju äldre än vi! Så jag känner inte igen mig. Det byggdes 1857, pampigt! säger Stig-Olov.
Efter det väntade sightseeing med Folkbladets reporter och fotograf, som avslutades med middag i Knäppingsborg. Första stoppet är Lindö, som bara var ett sommarstugeområde och en hamn under deras studieår.
– Oljehamnen fanns inte då, utan båtarna fick gå runt Händelö in till stan. Krångligt som attans, säger Rune.
De minns hur de tog cykeln ut till dansbanan och till Abborreberg.
– En oas i Norrköping. Stans vackraste plats enligt min mening! säger Rune.
Till Djurö kvarn lite längre bort cyklade grabbarna på studiebesök.
– De hade en egen hamn och dit gick båtarna med säd och åkte därifrån med mjöl, säger Stig-Olov.
På vägen ut mot Ringdansen frågar jag dem vad de tycker blivit bäst med utvecklingen av stan sedan 1940-talet.
– Gamla industriområdet! svarar Stig-Olov tvärsäkert och fortsätter:
– Det är helt annorlunda, tänk att de som gjorde det här kunde se hur bra det skulle bli!
Rune säger att han är glad att tiderna förändrats, sedan något av kommunalråden i stan ska ha yttrat att "något campus vill vi inte ha – vi är en arbetarstad".
– Men det har ändå gått för sakta. Man skulle kunna bygga en massa statusvillor som direktörer kunde bo i och anställa fler och fler och fler.
Han har dock hela livet haft inställningen att se framåt och inte bakåt, en devis han gärna fortsätter med:
– Precis som Löfven sa i partiledardebatten: vi ska se framåt och inte bakåt!
I Ringdansen kliver herrarna ut i centrumet. De minns 60-talets byggnation, då det, precis som nu, var bostadsbrist.
– Tyvärr är det enligt min uppfattning för kompakt. För hårt exploaterat, säger Rune.
– Men det var enorm bostadsbrist. Och här var fint att bo, med nära till Vrinnevi och fina omgivningar, fortsätter Stig-Olov.
Alla är pensionärer sedan länge. Stig-Olov ägnade sitt yrkesliv åt att jobba som säljare av elektriska verktyg. Yngve flyttade tillbaka till Örebro, som han kom ifrån, och jobbade som ekonomiansvarig kamrer. Sedan 66 år är Rune mäklare och numera Sveriges äldste registrerade med den titeln.
– Jag är den som haft den titeln längst i hela landet och tänkte ha det året ut. Jag har sagt till mina kunder att jag står till förfogande, säger han.
Bland de sista stoppen blir Klockaretorpet och dess skjutbana. Härifrån har Stig-Olov många minnen från skoltiden.
– Jag markerade, alltså visade var träffarna tagit. Det var ett sätt att tjäna lite extra pengar! Jag satt här i knattret och försökte göra läxorna, det var inte det lättaste när det sköts hela tiden, minns han.
Innan middagen i Knäppingsborg stannar vi till utanför Smedjegatan 19 där Yngve hyrde ett rum.
– Det var träportar då, som jag hjälpte till att stänga varje kväll. Innan skolan fick jag frukost. De var snälla! minns han.
Att han valde just Norrköpings Handelsgymnasium berodde på att utbildningen var tvåårig.
– Jag och min bror fick ta lån för att kunna studera eftersom det kostade pengar då. Så den här utbildningen var lite kortare. Det gällde att få pengarna att räcka. Jag minns att jag ofta åt mat på restaurangen mitt emot Konsum, för det var inte så dyrt.
En del bus blev det också prat om, som när de tog på sig kortbyxor och gick till teknisternas fest på Borgen, som då var nybyggd.
– De var ju fint uppklädda och vi kom i kortbyxor, bara för att protestera. De grymtade lite, men de kastade ju inte ut oss i alla fall, säger Rune.