Året var 1985. Jan Boklöv från Koskullskulle utanför Gällivare hade börjat experimentera med utåtvinklade skidor och blev snart till allmänt åtlöje i backhoppningsvärlden. Han liknades vid en flaxande kråka. Men den nya tekniken visade sig ge häpnadsväckande resultat. Hoppen blev avsevärt längre, och när han några år senare vann hela världscupen fastnade skratten i halsen. I stället höjdes kritiska röster och det blev avdrag på stilpoängen för "kråkan".
Stod emot kritiken
I dag är V-stilen allmänt vedertagen i den internationella backhoppningen. Inte för att svenskarna tillvaratog hans kunskaper - "man blir inte profet i sitt eget land" som Jan Boklöv lakoniskt konstaterar. Det var i stället de stora backhoppningsnationerna Österrike och Tyskland som anammade den nya tekniken och gjorde den till standard.
Men det är inte det som gör Jan Boklöv stolt i dag.
- Jag är mer stolt över att jag vågade stå emot kritiken och göra hoppningen bättre för mig själv.
Var kom styrkan ifrån?
- Den skapades under barndomen. Då kunde man få ett verktyg - där uppe i skogsland och fjällvärld var det ofta en kniv - och så fick man pröva och tänka ut hur man skulle använda den. Jag är också noga med att inte styra mina pojkar. De har fått lära sig att tänka själva och fundera ut "varför blev det så här?"
Modet att tänka självständigt trycker han flera gånger på, liksom vikten av att göra egna bedömningar innan man tar till sig andras kritik.
- Det har styrt mig väldigt mycket. En tränare jag hade var av finskt ursprung. Jag kunde krascha och få ett skratt av min honom, och så frågade han "hur kändes det?" Sedan fick jag veta felet och då tog jag åt mig det och ändrade mig.
Vad lustigt att han skrattade!
- Ja, men han lärde mig att ta motgången med ett leende. När man kraschar ser det ju ganska roligt ut.
Flyttar till Bryssel
1989 bröt Jan Boklöv fotleden och därmed var det färdigtävlat. Sedan dess har han inte haft med sporten att göra (som sagt, man blir inte profet i sitt eget land). Han arbetade i tolv år som barnskötare i Stockholm, vilket han trivdes ypperligt med. Sedan flyttade han med familjen till Luxemburg där hustrun Jorun hade fått jobb, men på grund av svårigheter med franskan återvände han till Skellefteå med barnen och blev hemmapappa med långpendlande fru.
Nu går snart flyttlasset igen. Den här gången till Bryssel, där Jorun har fått nytt arbete. Barnen ska börja i Europaskola, och Jan förblir hemmapappa-rollen trogen.
Vad tror du att du gör om fem-tio år?
- Då är barnen utflugna och jag är en allt-i-allo-människa. Jag skulle gärna jobba inom omsorgen, jag ser inte lönen som den viktiga delen.