Redan när Dopping-tvillingarna kärvänligt busar med varandra under fotograferingen i Berzelii park i Stockholm märks det hur olika de är. Annika tar genast kommandot, medan Staffan tyst ruvar på rätt tillfälle att blixtsnabbt detonera sina sylvassa verbala sprängladdningar.
Han kom ut ur mammas mage 15 minuter före henne och slog sig på journalistbanan direkt efter gymnasiet, allt som allt i 27 år. Inte för att förändra världen, utan för att höra sin röst över Nackasändaren, skämtar han. Efter tiden som nyhetsjournalist bytte han sida och blev informationsdirektör på Försvarsmakten för sex år sedan. Det var en konfliktfylld och stressig period.
- Den här perioden skrämde fram det bästa i honom, framhåller Annika. Eftersom Staffan inte jobbat med självkännedom var det inte lätt att tala med honom om djupa frågor. Efter krisen har vi kunnat föra djupa samtal på ett medmänskligt sätt som jag uppskattar.
Sanningsivrande
För egen del har hon vistats i medievärlden i blott 17 år, och använde de tio åren efter gymnasiet till att komma underfund med vad hon ville bli - reseledare, platschef, sjukgymnast. Inte förrän hon av en ren slump, och efter att hennes mor fick syn på en annons till en utbildning på TV-akademin, kände hon att hon hittat rätt. Nu driver hon ett eget produktionsbolag och går i gång på "sådant som lockar fram det bästa i oss, och på hållbarhetsfrågor i alla former".
Tvillingarna förenas av "en blandning av djup sanningstörst och lekfull humor", vilket antagligen kommer från deras sanningsivrande men leklystna föräldrar vars ordlekar de funnit nöje i ända sedan uppväxten på Lidingö. Tvillingarna skrattar åt minnen från en bilresa i Europa under vilken de sjöng psalmer, snapsvisor och popschlager.
Likväl har de aldrig varit telepatiska eller medvetet strävat efter att likna varandra.
- Jag var inte snäll mot Staffan när vi växte upp. Jag skämdes lite för honom. Han gick sin egen väg och hade en egen musiksmak. Han lyssnade på James Last i stället för hårdrock.
- Ja, konstaterar han nöjt, jag var eljest redan då.
- Men 35 år senare fick jag respekt för honom, säger hon och skänker honom en varm blick.
- Sanningen ska fram även om det gynnar mig själv, replikerar han blixtsnabbt.
Avreagerar sig
De träffas en gång i månaden och hörs desto oftare på mejl eller telefon. Annika upprörs av "gnidna, kortsiktiga makthavare som saknar sunt förnuft och äventyrar vår framtid". När bägaren rinner över ringer hon Staffan och avreagerar sig.
Vad gör honom irriterad?
- Orättvisor, svarar hon.
- Nej, fel uttal i radio. Då ryter jag till som en tiger. Hur avreagerar jag mig? Jag skriver ett blogginlägg.