Sylvass - och snällare

Blåsta blondiner, kulturpretton och familjer som frivilligt fastnat i konsumtionens ekorrhjul bör fortfarande ta sig i akt. Lena Ackebo har inte lämnat samtidskritiken bakom sig. Men när hon nu samlat några av sina bästa serier i "Gud va hemskt! Tjugo år med Lena Ackebo" konstaterar hon att det har hänt en del sedan debuten.- I serierna ser jag min egen utveckling och det är lite skrämmande. Jag tycker många gånger att jag varit fruktansvärt elak och lite känslokall inför människor jag skildrar. Hon med vassa pennan, jag vet inte, det är inte jag längre.Livskris
De senaste åren har Lena Ackebos liv skakats om i grunden. Ett dödsfall i familjen och en personlig livskris fick henne att ifrågasätta sig själv och sin relation till omvärlden. Kanske var den där ironiska distansen, som hon så framgångsrikt odlat i sina serier, en del av en skyddsmekanism som hon egentligen inte mådde bra av.- Jag har insett en del grejor om mig själv som är både positiva och negativa. Den nya bok jag håller på med nu är mycket varmare och snällare. Den är visserligen lite elak, men det är gjort med större kärlek för dem som jag skildrar.Fast när hon berättar om "Fucking Sofo", som den kommande serieboken heter, förstår man att den skarpa blicken inför samtidens orimligheter knappast har mattats. Den här gången har turen bland annat kommit till de platt-tångade, uppbystade å-ja-ba-å-han-ba-blondinerna samt Sveriges allra sämsta ståuppkomiker, figurer som rör sig i krogmiljön kring Söder i Stockholm. Lena Ackebos arbetsplats ligger mitt i det område hon beskriver, så inspiration behöver hon aldrig lida brist på.- Serien handlar egentligen mer om mänskliga relationer än om kroglivet. Det är nog det som intresserar mig allra mest just nu.Perfekt tandgarnityr
Hon har alltid haft en finkalibrerad känsla för mänskliga svagheter. Oavsett om det handlar om konsumtionsbegär, manschauvinism eller självtillräcklighet har Lena Ackebos figurer frisyrer och tandgarnityr som passar perfekt ihop med karaktärernas personligheter. Språket är lika känsligt avlyssnat, från familjen Brynebrinks helvetiskt käcka reklamjargong till den överpretentiöse barnboksförfattaren Thage H Öhrns svada.Thage H Öhrn är för övrigt pappa till den seriekaraktär som Lena Ackebo tycker är mest lik henne själv. Hon kan inte låta bli att skratta när hon tänker på Uppfinnar-Uffe, den rättrådige radikalen som rycker ut och räddar världen, på sitt eget enkelspåriga vis.- Det är jag som är Uppfinnar-Uffe. Jag är en sådan där rabiat ärkekonservativ despot som tycker att folk har för mycket frihet. Lite som Kapten Stofil fast mycket radikalare.Tv inspirerar
Reklam och tv har varit en stor inspirationskälla under årens gång. Just nu har hon fascinerat fastnat framför "Grannfejden", där vanliga människor offentligt lever ut sina uppdämda aggressioner och hon talar uppskattande om greppet att låta ICA-Stig få en praktikant med Downs syndrom.- Tv har blivit både konstigt och bra, det som är bra är att det finns en stor öppenhet som inte fanns förut. I dag är det till exempel ingen som reagerar om någon skulle vara homosexuell.Den som slukar "Gud va hemskt!" från pärm till pärm märker snart att den skrattspegel som hon riktar mot samtiden också är fylld av svärta. Särskilt smärtsamma är de serier som hon skrivit om utsatta barn. I "Bara ett barn" och "Mor orerar" skildrar hon flickor som kränks och osynliggörs i hemmets trygga vrå.- Barn tar jag alltid parti för. Det är egentligen de enda människor jag förstår mig på. Beppe Wolgers skriver att barn bor i ett främmande land, men det kan jag inte förstå. Det är ju han själv som gör det, menar jag.

Information till våra läsare

Sylvass - och snällare

I mer än 20 år har hon häcklat den svenska samtiden. Pennan är fortfarande sylvass, men serietecknaren Lena Ackebo tycker att hon själv har blivit mer empatisk med åren.