Självbiografisk fiktion. Så definierar hon med viss tvekan genren till vilken hennes förra roman Natten innan de hängde Ruth Ellis kan räknas. Boken blev mycket uppmärksammad när den kom; välformulerade brottstycken ur livet, med fokus på det mer än halvsekellånga äktenskapet med skribenten och chefredaktören Bo Strömstedt, och 1900-talets kvinnoroll som var så begränsande för den som ville förena familjelivet med en tillvaro som skapande intellektuell.
- Jag tycker att det finns en väldigt klar skillnad inom mig mellan det personliga och det privata. Jag känner när jag överskrider den gränsen, och om man fastnar i det privata blir det inte bra. Det är inte roligt, säger Margareta Strömstedt.
- Men jag har upptäckt att det mest skämmiga, det mest omöjliga att berätta, det hör till det personliga som alla gömmer och är rädda för att uttrycka.
Pappa berättaren
Berättandets konst lärde hon sig av pappan, som var pastor i Missionsförbundet. Han kunde tala i bilder på ett sätt som fångade åhöraren, och visste att det inte var detaljernas hundraprocentiga sanningshalt som avgjorde en berättelses äkthet.
- Mamma var en passionerad sökare efter det exakt sanna, på det viset att hon trodde att det fanns en sanning. Hon tyckte att min pappa ljög när han berättade. Han kunde säga att det var på sommaren något hände, och det var det ju inte alls. Det var i november och det hade redan fallit lite snö. Hon stod inte ut med att han förvrängde sanningen, som hon sa.
- Men det kunde han göra för att få en bättre historia, som sade mycket mer om det han ville berätta.
Man måste leva
På samma sätt kan en författare förklä sina personliga erfarenheter genom att förändra detaljer och skapa alter egon för att slippa peka mot sig själv. Men det förändrar inte det faktum att en riktigt bra roman måste vara självupplevd. Den går inte att hitta på. Ska det bränna till i läsaren måste det skrivna ligga mycket nära författaren, på gränsen till det förbjudna.
Själv har hon haft åtskilligt att ösa ur. Skrivandet är ett sätt att bearbeta och ta sig igenom livets motgångar.
- Men man får inte tänka att man välkomnar det förfärliga för att man ska kunna skriva om det, säger hon och konstaterar i nästa andetag att hon visst har träffat författare som tänker så.
- Men man måste leva. Inte för att i varje ögonblick iaktta sig själv och dem man är med, men man måste få lov att vara mycket, mycket nära det som händer.
Roligt att böcker lever
Att hon har vågat skriva så personligt om svårigheterna i sitt eget äktenskap och att äktenskapet trots allt lever vidare, tillskriver hon sin "ganska fantastiska" man som läste och uppmuntrade henne att publicera. Men även om hon har ett djupt personligt förhållande till det hon skriver är det ändå inte några litterära alster hon framhåller som livets höjdpunkter när hon blickar tillbaka. Barnen och barnbarnen är det som skänker den stora glädjen.
- Det är det som lever och rör sig som ger mig så väldigt mycket. Böcker ligger och står ju där de är. Men sedan är det väldigt roligt när någon hittar en bok, blir berörd och skriver brev. Då märker man att böckerna lever.