Som "en pelare av blankt stål" blev Sif Ruud beskriven av sin chef Ingmar Bergman när han gav henne Dramatens O’Neillstipendium 1964. Året efter spelade hon in tv-versionen av "Hemsöborna". Hon skulle fylla 50 år. Rollen som Madame Flod, en ensam medelålders kvinna som längtar efter att älska och bli älskad, gick rakt in i tv-publikens hjärtan.
- Det var ingen lätt roll. Allt hon gjorde, gjorde hon trovärdigt. Dels var hon genuin, dels var hon en hårt arbetande skådespelare. Det är ofta så att de som har arbetat hårdast också blir de bästa och hon var en av dem som jobbade allra hårdast, säger Ingrid Dahlberg, Dramatenchef under Sif Ruuds sista år på teatern.
Sif Ruud bodde länge i en liten lägenhet på Nybrogatan, ett stenkast från teatern, som var henne viktigaste arbetsplats sedan hon redan som 18-åring kom in på elevskolan 1934. Som ung filmskådespelare fick hon göra amman i "Romeo och Julia" och roller som den salta bönan snarare än den snygga tjejen, konstaterar Tanja Lorentzon, som i dag delar Sif Ruuds loge med Irene Lindh.
Förde traditionen vidare
På Dramaten blev Sif Ruud just den pelare Ingmar Bergman talade om. Både genom sin egen skådespelarkonst och som lärare på Dramatens elevskola förde hon traditionen vidare. Bland eleverna på 1960-talet fanns Lena Nyman, Marie Göranzon och Irene Lindh.
- Hon var en strålande pedagog som alla vände sig till, hon brydde sig om unga människor, som kollega var hon också oerhört uppmuntrande, säger Irene Lindh.
Jonas Gardell minns "en klok tant, både mångbottnad och gåtfull".
- Balansen mellan det enkla och det gåtfulla var det som gjorde henne så spännande att jobba tillsammans med, säger han
För sin roll i hans "Pensionat Oskar" fick hon en Guldbagge.
Pregnant och rak
Sif Ruud var chosefri, pregnant och "utan krumbukter i replikerna" för att citera Börje Ahlstedt som talar om henne som "sin stora frälsarinna":
- Hon var rak, hon hade humör, man visste att när hon sade saker så menade hon det. Hon hade en tilltro till sig själv som var enorm. Det var en mycket stark och vacker kvinna.
När Tanja Lorentzon kom till Dramaten 1995 fick hon under två månader privatlektioner av Sif Ruud för att kunna framföra sina repliker på alexandrin i Corneilles "Bländverk".
- Hon gav mig otroligt bra verktyg. Som skådespelare var hon ett krutpaket med enorm tyngd och pondus. Hon naglade fast replik efter replik. Hon var så exakt och skarp. Hon hade något otroligt lurigt i blicken, hon hade stenkoll med det såg ändå ut som att hon lekte.