Det var i Kar de Mumma-revyn "Vi roar oss kungligt" (1956) som Annalisa Ericson framförde det som blev något av hennes signaturmelodi: "Bröder och systrar i Sodom och Gomorra, jag är den saltaste bönan i stan". Då var hon redan en rutinerad film- och scenstjärna sedan decennier och mångsidig som få.
Redan som sexåring började hon som danselev på Operan. Tio år senare anställdes hon som balettelev, men sades upp efter bara ett år, enligt Annalisa Ericson själv för att hon var för tjock. I stället började hon som teaterelev på Oscars tillsammans med Sigge Fürst och flera andra blivande kända skådespelare.
Sin första stora filmroll gjorde hon i "Värmlänningarna" 1932, efter framgångar i bland annat Ernst Rolfs revysällskap.
Poppes favorit
De stora filmrollerna kom inte under 1940-talet, i stället syntes hon flitigt i revyer och operetter, i folkparkerna och på Oscarsteatern i Stockholm. Hon var såväl Nils Poppes som Kar de Mummas favorit. Nils Poppe har berättat att han såg Annalisa Ericson som den ideala partnern, då hon var lika uthållig som han själv; de två kunde nöta dansnummer till långt in på småtimmarna.
Filmkarriären lossnade
Hon hann samarbeta med långt fler av våra mest kända skådespelare och artister, bland andra Thor Modéen, Zarah Leander och Edvard Persson, men närmast henne stod nog kollegan Sickan Carlsson, som hon reste landet runt med i en rad olika turnéer. Länge gick filmkarriären bättre för Sickan Carlsson, Annalisa Ericson har självironiskt beskrivit de filmroller hon gjorde på 1930-talet som "den typ av roller som Sickan Carlsson tackat nej till".
På 1950-talet lossnade filmkarriären och Annalisa Ericson gjorde sin sista Kar de Mumma-revy 1958. I stället gjorde hon succé i Arne Mattssons "Damen i svart" och Mannekäng i rött", liksom i Ingmar Bergmans "Sommarlek". Tre av hennes senare filmer är Janne Halldoffs "Bröllopet" (1974), Marie-Louise Ekmans "Barnförbjudet" (1979) och Lasse Åbergs "Den ofrivillige golfaren" (1991), men hon medverkade i över 50 filmer.