Intervjun äger rum i Körbärsdalen. Under sin tredje dag i Sverige reser australiern Shaun Tan med sagotåget på Junibacken i Stockholm.
Som barn fascinerades han av Disney, "Vildingarnas land" och bilderböcker om djur. Även om han själv aldrig varit någon storläsare av Pippi och Emil vet han vilka de är. Hans finskfödda fru har berättat och inför Stockholmsbesöket har han läst på.
Han känner till debatten om självmordsromantik som mötte Astrid Lindgren efter "Bröderna Lejonhjärta".
- Ibland är det som om historier, i synnerhet för barn, måste omfamna precis hela livet och då känner jag för att säga, "det här är bara en historia, gilla den eller låt bli".
En stor poäng
Som illustratör och författare ser han en stor poäng med att hela tiden påminna sig om sin okunskap om världen och tillvaron.
- Jag är intresserad av den punkt mellan barndom och vuxenliv när man fortfarande ser på saker som något väldigt komplext som man inte vet något om. Idén om att reducera den vuxne till ett barn är väldigt intressant för mig.
Det var också en viktig ingång till "Ankomsten", Shaun Tans oefterhärmliga verk om flyktingen, invandraren från alla kulturer, som kommer till ett nytt land utan att kunna varken språk eller kultur, som måste lära sig allt på nytt.
Alma-priset ser han som ett stort konstnärligt erkännande, betydligt större än den Oscar han tog emot tidigare i år för bästa animerade kortfilm.
- Mina berättelser kräver att man tar sig tid. Barn är uppriktiga, de gillar eller gillar inte, men vuxna kanske intresserar sig lite mer för att ta reda på vad juryn för Alma-priset fastnade för.
Glada grisar
Huruvida han känner till Astrid Lindgrens engagemang för glada grisar och fria höns framgår aldrig. Shaun Tan kommer i stället in på sitt eget djurintresse. Husdjuren, tidigare en katt, numera papegojor, inspirerar honom till många av de udda existenser som dyker upp i hans böcker.
- Jag är nyfiken på hur djur ser på världen, hur de upplever den. Bara för att de inte är människor betyder det inte att de är mindre viktiga.
Den röda surrealistiska varelsen i "The lost thing", boken som efter 15 års arbete (av och till) även blev animerad Oscarsbelönad kortfilm, är på många sätt influerad av den vildkatt Shaun Tans familj tog hand om när han var liten.
- Ett djur är som en människa som blivit ifråntagen intelligens och intellekt, det som finns kvar är ett stort känslomässigt innehåll. Jag menar att vi lever i en värld som förlorat kontakten med djuren, säger Shan Tan och vänder sig om mot hästarna och kaninerna i Körsbärsdalen.