- Jag har egentligen aldrig haft ett jobb. Jag har alltid sysslat med det som jag för ögonblicket har velat, och på något mirakulöst sätt alltid kunnat leva på det också, säger Monika Ahlberg.
Detta på tal om hur hon gick från en karriär som dansare (som kröntes med ett jobb i den italienska televisionen, under framträdanden med artister som Carla Fracci, Eros Ramazzotti och Stevie Wonder) till en annan som matkreatör och kokboksförfattare. För Monika är det bara två sidor av samma kreativa mynt. Men att hon hamnade i matlagningssvängen var ändå en slump - en följd av att hon joggade på Djurgården, samtidigt som trädgårdsmästarna Lars Krantz och Pål Borg satte i gång med att rusta upp Rosendals då rätt förfallna handelsträdgård.
Åtrådda rariteter
Hennes nyfikna intresse ledde till att hon plötsligt var ansvarig för kaféet, inte för att hon hade några färdigheter att tala om utan för att Lars Krantz hade förstått att hon verkligen brann för stället och var en kraft att räkna med. Och så gick det till när dansaren hamnade i köket. Där hämtade hon inspiration från sina tidigare vistelser i Sydeuropa och började laga italienskt, baka surdegsbröd och bad dessutom sin mamma skicka alla kakrecept hon hade - detta långt före surdegstrenden, i en tid när pulvermixar på påse annars var vad som stod till buds i bagerierna.
- Det var precis efter det glada 1980-talet och folk hade sjukt mycket pengar; de kunde köpa allt, utom en bulle bakad med smör. Och det kunde jag ge dem! Det är klart att de älskade mig, säger Monika Ahlberg med ett stort skratt.
Rosendal lämnade hon som en blomstrande verksamhet 2000. Då hade hon hunnit ge ut några av de mest älskade kokböckerna, "Rosendals trädgårdscafé" och "Bröd och marmelad", två böcker som i dag är åtrådda rariteter på Tradera och inte sällan stjäls från biblioteken.
Barnsligt frågvis
Vid det laget var hon småbarnsmamma och styrde om verksamheten till hemmet på Djurgården. På senare år har tv-tittarna kunnat följa hennes matlagningsprogram direkt från det egna köket. Barnen har fått vänja sig vid att leva i en verkstad, konstaterar hon, men de har också haft föräldrar som varit mycket närvarande under uppväxten. Hennes och sambon Thommys livsstil var länge sådan att det inte fungerade att ha barn. När så barnen äntligen kom var de hett efterlängtade:
- Det var som ett under! Och när jag tänkte att vi måste skaffa ett barn till, så att inte William blir alldeles sönderälskad, då fick vi dessutom tvillingar. Så det var nog någon som ville hjälpa till lite!
Hennes arbete handlar om att dela med sig och att inspirera andra, säger hon. Kändisskapet i sig har aldrig varit ett mål. Själv blir hon nyfiken på människor som har gjort något betydelsefullt med sitt liv, vilket ibland gör henne på gränsen till barnsligt frågvis i mötet med andra.
- Jag är lite som ett barn. Det säger till och med mina barn ibland, när de tycker att jag frågar för mycket eller gör konstiga saker. Men jag får väl vara lite konstig då. Det är inte så farligt det heller!