Skrivbordet i Nicole Krauss berÀttelse Àr stort och ÄbÀkigt, med nitton lÄdor - en av dem lÄst med en för evigt borttappad nyckel. Det tillhör en medelÄlders kvinnlig författare, som fÄtt ta över det efter en mördad chilensk poet. Men skrivbordets historia rymmer fler levnadsöden. Ett samtal frÄn en ung kvinna som pÄstÄr sig vara den avlidne poetens dotter rullar upp en historia fylld av sorg och lÀngtan efter mÀnniskor och sammanhang som gÄtt förlorade.
Det Àr en intrikat vÀv som Nicole Krauss skapat i "Det stora huset". Personer och platser som till en början inte alls verkar ha nÄgot att göra med varandra visar sig efter hand vara perfekta pusselbitar i hennes litterÀra pussel. Och Àr det nÄgot som Krauss har kritiserats för Àr det ocksÄ att hennes romaner Àr "för perfekta". SjÀlv begriper hon inte alls kritiken.
- För mig kÀnns det sÄ mÀrkligt. För perfekta för vad? För mig Àr de till sÄ stor grad ett slags improvisation och hur kan en improvisation nÄgonsin vara perfekt?
Skriver intuitivt
Under vÄrt korta möte framstÄr hon som en oerhört vÀnlig kvinna, men just i detta ögonblick lÄter Nicole Krauss nÀstan förorÀttad. Det kritikerna sett som en uttÀnkt konstruktion börjar i sjÀlva verket alltid helt intuitivt. I det hÀr fallet med en kort novell med titeln "From the desk of Daniel Varsky". Men berÀttelsen om författaren som plötsligt drabbas av dubier om sin egen förmÄga att skriva lÀmnade henne inte i fred. Snart fick den sÀllskap av en annan historia, om en man som levt ett helt liv med en kvinna som förblivit ett mysterium för honom.
- PÄ sÀtt och vis tror jag att hela boken Àr byggd kring tomrum, som i sin tur Àr byggda kring förluster, sÀger Nicole Krauss.
Den individuella förlusten - av en Àlskad hustru, ett barn, eller varför inte ett skrivbord - blir ocksÄ en berÀttelse om en kollektiv förlust. Bokens titel Àr hÀmtad frÄn den talmudiska skola som grundades av rabbinen Johanan ben Zakkay och kallades för Det stora huset. NÀr templet i Jerusalem brÀndes ned av romarna Är 70 bestÀmde sig ben Zakkay för att i skriftlig form Äterskapa allt som det judiska folket förlorade.
Det Àr en tankegÄng som Nicole Krauss sjÀlv anammar.
- Den hÀr idén om att Äteruppbygga huset, det förlorade huset, Äterkommer i mina böcker. I allt jag gör antar jag att det finns en slags diasporisk drivkraft. Jag skapar alla de hÀr fragmenten och bitarna, bara för att göra en helhet av dem. Jag har en lÀngtan efter att Äterskapa huset igen, sÀger Nicole Krauss.
Hon Àr sjÀlv av judisk börd, har vuxit upp med berÀttelser om mÀnniskor som förlorat allt och tvingats starta helt nya liv. Men i yngre Är var Nicole Krauss inte sÀrskilt intresserad av den judiska historien, den smög sig pÄ henne nÀr hon skrev sin första roman.
- Huvudpersonen i boken var halvjude. Jag kunde inte helt förkasta det judiska, men heller inte engagera mig helt. "Man utan minne" Àr en vÀldigt amerikansk roman, men nÀr jag var klar med den insÄg jag att jag hade skrivit om nÄgon som försöker starta ett andra liv, vilket helt och hÄllet Àr min familjs och ocksÄ det judiska folkets historia.
Hemma i osÀkerheten
För mÄnga lÀsare var Nicole Krauss förra bok "KÀrlekens historia" en stor upplevelse. Men succén har inte varit en börda att bÀra nÀr hon skrivit pÄ sin tredje roman, sÀger hon, bara en ovÀntad gÄva. Nu lÀr det dröja ett tag innan det kommer en fjÀrde bok, den nÀrmaste tiden Àr vikt Ät pr-resor för "Det stora huset".
- Plötsligt Àr jag i en position dÀr jag förvÀntas ha svar pÄ alla frÄgor. Det Àr vÀldigt olikt den stÀllning jag intar som författare, dÀr jag Àr mycket mer hemtam med osÀkerheten, dÀr jag kÀnner mig mer bekvÀm med att vara obekvÀm. NÀr jag skriver vill jag inte ha nÄgra fÀrdiga svar alls.