Ulf Brunnberg, 63, är en skådespelare som många har åsikter om. Enligt fördomarna är han bara en fars- och privatteaterskådis med för branschen ovanliga högeråsikter och ett buffligt yttre.
Bilden av Brunnberg kom en aning på skam efter hans hyllade rollprestation i "Fyra nyanser av brunt". Och kanske blir han rentav folkkär efter årets "Stjärnorna på slottet" där han deltar tillsammans med Marie Göranzon, Monica Dominique, Dan Ekborg och Niklas Strömstedt.
"Ser kaxig ut"
- Jag kan se sur ut och har en uppsyn som är kaxig. Men sådan är jag inte. Däremot motionerar jag inte mina ansiktsmuskler när jag inte behöver, säger Brunnberg inför juldagens premiär av "Stjärnorna".
- Jag är inte förtjust i hemma hos-reportage och går inte på premiärer och sådan skit. Jag tror inte att jag släppt någon så här inpå livet tidigare. SVT har frågat mig en gång tidigare och då sade jag nej. Jag tänkte på min 14-åriga dotter och att hon skulle bli mobbad i skolan. Men till slut var det hon som sade åt mig att ställa upp: "Det är inte många som vet vem du egentligen är".
Bodde med pappan
I programmet berättar Ulf Brunnberg öppenhjärtigt om sin uppväxt i Stockholm, där föräldrarna skildes och han bodde med sin pappa.
- De skildes 1958, när jag var tolv år. Pappa och jag kom överens, mamma och jag inte alls. Han var min idol och det var självklart att bo hos honom.
- Det är viktigt att folk får veta hur någons barndom format personen som vuxen. Jag ville berätta hur jag fick stryk med rotting när jag var tretton och att det inte var snack om att jag skulle få en hurring när jag gjort fel. Och jag är faktiskt tacksam för det i dag. Många yngre människor är fullständigt empatilösa. Jag uppmanar inte till aga, men ibland kunde jag gå för långt och då måste min far ta till andra medel.
Försonades aldrig
Båda Ulf Brunnbergs föräldrar såg hans yrkesval med avsky. Särskilt hårt var det för pappan.
- Pappa var spyfärdig. Att jag blev skådespelare såg han som fullständig misär - jag skulle ju gå in i hans företag. Men jag blev skådespelare och min bror flyttade till Amerika. Pappa fick sälja företaget. Det var nog hans livs största misslyckande. Vi nådde aldrig någon försoning där.