Möt en trygg doldis
Leif Andrée insåg att han ville bli skådis när han som 9-åring låg med ansiktet i leran - nerbrottad av en tjej.I dag väntar han några år innan han ser en film han är med i, men känner sig ändå trygg i sitt hantverk.
"Det är en ynnest att få undersöka människan bakom fasaden", säger Leif Andrée som är trippelt aktuell i höst. Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix
Foto:
Snacka kan han, Leif Andrée. Fort forsar orden, mimiken följer med och snart har jag glömt vad jag egentligen frågade: då är Leif Andrée mitt uppe i en utläggning om Sex Pistols - han lyssnar alltid på "Anarchy in the UK" inför en premiär - eller en detaljerade beskrivning av hur han som barn drog till simhallen direkt efter att han fått beskedet att hans pappa dött.
Ordforsen har att göra med att Leif Andrée har "ett grymt jävla minne". Men också med det han senare under intervjun upprepar, att han gör allting till 110 procent, minsta lilla biroll. Ibland med förödande konsekvenser.
Men innan han tar ny sats bromsar jag: stopp, ta det från början, hur hamnade du i skådespelarbranschen?
- Det är en jävla historia. Du vet, jag var en tystlåten liten kille som gjorde mina läxor. En sån som alltid blev uttagen sist till brännbollen. På rasterna var det slagsmål och jag blev utsedd till klassens svagaste kille. Så en rast kom de fram och sa "du ska slåss mot klassens starkaste tjej". Hon brottade ner mig! Jag minns exakt, jag låg där med ansiktet i leran när det slog mig: det här måste jag göra någonting åt.
Leif Andrée blev klassens clown. Roliga timmen var hans arena innan de äldre eleverna fick upp ögonen för den sjövilde improvisatören och han debuterade som Herodes i julspelen i Aspuddens skolaula i Stockholm.
- En liten kort jävla Herodes! Jag kommer inte ihåg något av vad jag gjorde, men det gick tydligen bra. Fast jag kissade på mig, men det syntes inte under den enorma manteln.
Några teatergener har Leif Andrée inte. Han växte upp på Krukmakargatan på Södermalm i Stockholm, bor i dag ett kvarter därifrån. Ett tag var han fosterbarn i Västergötland, hans riktiga pappa var "tjuv" och ute ur bilden, den man som blev hans egentliga pappa dog när han var 13.
Leif Andrée berättar hur han gick till simträningen - han har för övrigt vunnit junior-SM två gånger - precis efter dödsbudet och inte sa något till kamraterna. Ändå är han övertygad om att sorgen "läckte ur tystnaden".
Ofta hyllad
Hans ordval får mig att tänka på en av de många berömmande recensionerna, det Leif Zern skrev om hans prestation i Noréns "Tyst musik": "... mellan Leif Andrées ögon, läppar och stenblock till kropp utspelar sig ett miniatyrdrama som låter oss ana en annan sorts teater, en som får tystnaden att framträda mellan orden, som en parallell berättelse om våra liv."
Trots genomgående fin kritik är Leif Andrée knappast kändis kring köksborden. Många minns honom från Björn Runges "Om jag vänder mig om", men framför allt brukar han få höra "Det är Bill eller Bull!" på stan; han gjorde en av de korkade katterna när Pelle Svanslös gick som julkalender.
- Jag får väldig mycket smågrejer. Jag har spelat i kanske 150 film- och tv-produtioner, men bara fem eller sex riktigt stora roller. Ofta är jag på gång för huvudroller men så blir det Nyqvist eller Persbrandt till slut, säger Leif Andrée, tillägger att han inte är bitter men att det hänt att han tänkt "jag hade gjort det mycket bättre".
Panikattacker
I grunden är Leif Andrée en teaterman, fostrad i Galeasen-gänget (liksom Persbrandt, Stefan Larsson och Ingela Olsson), en egen scenskola med experimentell arbetsprocess som tog skruv på allvar när regissören Rickard Günter gick med 1983. Pjäser som "Sakrament", "Rumäner" och "Artauds Rekviem" var några av höjdpunkterna. Annars är "Peer Gynt" på Riksteatern 1995 hans titelroll.
I våras återvände Leif Andrée till Galeasen för "Monolog 1", där han gjorde Gabriel som lider av panikångest, en roll specialskriven för honom av Martina Montelius. Samtidigt gick Montelius och Andrée själva ut med att de lider av panikattacker. För Leif Andrée kom vändpunkten 2001, då han överarbetad kraschade helt.
- Jag har vänner som kanske skulle få sparken om de berättade att de har panikångest men i min värld kan jag faktiskt göra det. Skammen är halva panikångesten så när man väl har sagt det hjälper det. Jag kan hantera det nu men i ett nytt sammanhang kan jag säga "jag har lite panikångest så om jag väljer att gå ut, ta det inte personligt".
Ung idealist
I dag mår Leif Andrée bra, det måste han med sitt spelschema. Förutom att han fortsätter spela Baloo i publiksuccén "Djungelboken" på Stockholms stadsteater är det på fredag premiär för den politiska thrillern "Smutsiga händer" av Jean-Paul Sartre på samma teater. Han gör rollen som Hoederer, ledaren i ett slags terrororganisation, som ställs emot den unge idealisten Hugo.
- "Smutsiga händer" handlar om terrorism och är otroligt aktuell. Hugo handlar efter sin övertygelse och vill mörda Hoederer som han ser som en förrädare. Men han möter inte en elak ledare, han möter en människa som tar diskussionen. Det är så jävla svårt att tala emot en ung idealist, jag borde veta, jag har ju varit det själv.
Så jobbar vi med nyheter