Anita Theorell har upplevt mycket skoj under sitt händelserika yrkesliv - oavsett om det har gällt bokprojekt om kyrkogårdar, aktiviteter i Kulturhuset i Stockholm eller fjärran resor till Afrika som chef för Sidas enhet för kultur och medier. Inte förrän nu har hon övervägt att sakta ner farten.
- Så är det i vårt land, man är det man gör. Nu tänker jag att man inte längre behöver prestera när man är 70. Framöver blir det främst egna projekt och kanske lite översättningar.
Förtrollades
Varifrån kommer ditt konstintresse?
- Jag har en konstgen i mig, säger hon och skrattar lite försynt.
Så är det. Pappa, som var pappersgrossist, omgav sig med konst hemma. Och när hon var nio tog han med henne på skolkonserter på Konserthuset i Stockholm.
Fyra år senare förde han henne till Moderna museet, där hon senare förtrollades av intendenten Carlo Derkerts fantasieggande berättelser. Allt sedan dess har hon varit fast i konstens grepp. Äventyret kunde börja.
- Jag var glad, nyfiken, lite våghalsig och äventyrlig. Det har hållit i sig. Jag har utsatt mig för olika situationer. På ett sätt är nyfikenhet och äventyrlighet samma sak.
Bådadera kommer väl till pass när hon betraktar konst.
- Att betrakta ett konstverk är att ge sig ut på upptäcktsfärd med alla sinnen öppna.
Ett rikt liv
Livet blev dock inte riktigt som hon hade tänkt sig.
- I verkligheten överträffades mina förväntningar! Jag har haft ett rikt liv och haft tur med mina arbeten. Jag har upplevt både glädje och några stora sorger.
Som intendent på Kulturhusets konstavdelning på 1970-talet hade hon stort spelrum. Känslan var att "allt var möjligt och vad som helst kunde hända".
- Jag var lycklig varje gång en utställning stod på plats. Men när gruppen av kreativa människor som sammansvetsades under processen löstes upp var det också en sorg.
Under åren på Kulturhuset blev hon lycklig, och sörjde, åtminstone 200 gånger, har hon räknat ut.
Andningshål
En annan glädjekälla var arbetet med boken Minnets stigar, en närstudie av över 400 kyrkogårdar runt om i landet.
- Kyrkogårdar är historieböcker om en tid och om samhällen de ligger i. Man kan avläsa människoöden och vad människor sysslat med.
- När jag reser uppsöker jag ofta kyrkogårdar. En kyrkogård är ett väldigt stilla andningshål, en plats för reflektion om livet.
Väl på en kyrkogård påminns man om livets förgänglighet. Bra, anser Anita Theorell.
- Döden är oundviklig. Det gäller att förbereda sig, inse att man inte är odödlig och tänka på att lämna över.