Många är vi som i skolåldern tragglat noter på olika instrument och som känt stor tillfredsställelse och glädje över att få fram en enkel melodi. Att därefter hålla kvar intresset är det få som lyckas med. Men det finns en och annan - och en av dem är Martin Fröst.
Redan som sexåring började han spela hemma i Sollefteå. Först fiol, men så småningom övergick han till klarinett.
Krampaktigt duktig
Nu turnerar Martin världen över och är ett eftertraktat dragplåster till alla större arrangemang. Välrenommerade kompositörer har skrivit musik särskilt tillägnade Martin och han beskrivs ofta som en fysisk instrumentalist som spelar så att det gör ont i hjärtat.
Själv menar han att hans spelstil är ganska komplex.
- Å ena sidan känner jag mig extremt klassisk och älskar den levande musiken och blir frustrerad när folk inte är upp över öronen förberedda och kan arbeta med subtila nyanser. Den andra sidan är raka motsatsen. Då stör jag mig på konstmusikens utövningsform som många gånger kan kväva sig själv för att den är så krampaktigt duktig och konservativ.
Inriktad på det viktiga
För att komma dit han är i dag har det krävts många timmar, dagar och år av stenhård träning. Samtidigt har det alltid funnits en glädje i musiken och ett slags musikaliskt självförtroende, berättar han. Och under sensommaren och hösten hände något som bidragit till att han tagit ett viktigt steg i sin musikaliska professionalitet.
- Det är svårt att förklara vad det är, om det beror på att jag blivit äldre, jag vet inte. Nu inriktar jag mig mer på det som är viktigt, och både musiken och medmusiker mår bra av det. Jag går om möjligt ännu mer min egen väg och känner mig mer ärlig i min yrkesroll.
En fot i hemmet
Samtidigt säger Martin att han fortfarande har sin nervositet kvar, den som på många sätt är nödvändig för att få fullständigt fokus, men att han numera har sänkt garden lite.
- Saker som jag kämpat för så mycket i mitt yrke går lättare nu. Jag har landat några viktiga parametrar. Det avspeglar sig också på familjen. Det är mycket lugnare nu.
Om några månader väntar han och hustrun Karin ytterligare ett barn vilket också syns i den annars fulltecknade kalendern. Martin är medveten om att hans jobb - med närmare 250 resdagar om året - påverkar familjen och säger att det är ett konstycke att få ihop det privata med yrket, men att de faktiskt lyckats ganska bra.
- Det finns en fara i om man känner sig främmande i sin egen stad och bara kan identifiera sig med är att stå på scenen. Där har jag nog varit ibland. För mig är det viktigt att ha båda fötterna på jorden, och minst en i hemmet.