- Vill man något ska man också försöka påverka, säger han.
- Under ett par år har Erik Lallerstedt minskat sin roll i de egna restaurangföretagen och successivt fört över ledarskapet till dottern Anna. Först Eriks Bakficka som ligger bara ett stenkast från bostaden på Östermalm, och nu är det Gondolens tur.
Det är också där vi träffas, på restaurangen som står 33 meter över havet med utsikt över broarna mellan Södermalm och Gamla stan och där Mälaren har ett av sina sitt utlopp i Östersjön.
Kvar på kontoret
Fortfarande har Erik kvar sitt kontor på Gondolen och så kommer det att förbli, åtminstone ett bra tag framöver. Men rodret har han överlåtit till Anna.
- Egentligen borde man bara dra, men det är lite för mycket. Det viktiga är väl att jag inte ska vara för klåfingrig och vara med överallt, säger han insiktsfullt.
Flashigt jobb
Att det skulle bli kock och restaurangman av Erik var inte självklart. Egentligen var han mer sugen på nåt som var lite flashigare.
Som vad då?
- Skeppsredare. En av pappas kompisar, Ragnar Källström som hade Rexrederierna, gjorde intryck på mig när jag var 14-15 år. Han var en väldigt vänlig, elegant och trevlig och hade tuffa bilar, berättar Erik.
Lite påverkan hade han nog ändå. Även på Erik passar ord som vänlig och elegant in och det finns också ett stort intresse för bilar, även om han sedan tio år tillbaka helst tar cykeln eller går. Däremot blev han, som alla redan vet, inte skeppsredare utan en mycket framgångsrik krögare.
- Ibland pratar folk om succé, men det handlar mer om långsiktighet. Gondolen har jag haft i 17 år nu och Bakis (Eriks Bakficka, reds. amn.) i 21 år.
Inga långluncher
Nu är det som sagt dags att dra sig tillbaka - fast bara som överhuvud för sina restauranger. Jobbet och engagemanget fortsätter. Förutom såserna vill han, om det finns en möjlighet, vara med och påverka ombyggnaden av Slussenområdet.
- Där tänker jag bråka litegrann, säger han och påminner om 60-talet då Hjalmar Mehr "förstörde" hela Brunkebergsåsen.
- Folk minns det och vill inte att det upprepas.
Känner du aldrig att det blir för mycket?
- Jo. Ibland. Men man måste ju göra något, engagera sig och vilja något. Slutar man med en sak måste man ersätta det med något annat.
- Och tänk att gå hemma - man skulle ju nöta sönder hela familjen. Det finns ju inte.