Det var någon gång under 1970-talet som Björn Granath fick upp ögonen för den italienske författaren, dramatikern och senare också Nobelpristagaren Dario Fo. Björn var också bland de första att introducera honom på den svenska teaterscenen. Fortfarande återkommer han till hans pjäser, senast tillsammans med stå-upparen Özz Nžjen.
- Det har varit ett oerhört roligt samarbete. Jag och Özz har känt varandra sedan några år tillbaka efter att han spelat med i en föreställning på Dramaten. I vintras regisserade jag honom i Mistero Buffo.
Fria grupper
Björn föddes i Göteborg men flyttade med familjen i unga år till Ystad. När han var ungefär tio år fick pappan, som var affärsman i textilbranschen, jobb i Stockholm och familjen flyttade igen. Där växte Björn upp och efter värnplikten började han studera till pol mag på universitetet. Men ganska snart tog han ett sabbatsår för att läsa något roligt och valde litteratur- och teatervetenskap.
- Där kom jag i kontakt med nya människor som ledde mig vidare till studentteatern, Pistolteatern och Narrenteatern. Det var 1966-1967 då många fria teatergrupper bildades. Det var en väldig fart i det där, berättar Björn.
Vad tyckte mamma och pappa affärsmannen om det?
- Det var väl blandade känslor. Teater var väl okej, men inte att man skulle ägna sitt yrkesliv åt det - de var mer oroliga.
- Men det fick de finna sig i. Och jag ångrar mig inte.
Madickens pappa
Sedan dess har Björn breddat sig ordentligt och förutom teaterscenen har det blivit en hel del jobb framför kameran. Hur många roller han har gjort för bioduken och i olika tv-serier vet han inte men han gissar på en bra bit över 60.
- Mest berömd är jag för rollen som Madickens pappa. Jag träffar femåringar i dag som vet vem jag är, trots att det är 30 år sedan den serien spelades in. Men det är bara roligt.
Att Björn har ett politiskt intresse sticker han inte under stol med och det är mycket därför som han ofta återvänder till Dario Fo. Samtidigt påpekar han betydelsen av att ständigt utvecklas och variera sig och växlar därför gärna mellan jobben. Teatern jämför han med ett maratonlopp, medan att filma är som att vara en sprinter. Att fylla 65 förändrar ingenting.
- Jag gillar att göra båda och fortsätter så länge jag får vara frisk och tycker att det är kul. Skådespelaryrket är ett privilegium på det viset.