Kulturhuset en institution med en brokig historia
Mitt i huvudstaden, mitt i Sverige. Kulturhuset är inte bara en angelägenhet för Stockholmarna. När det berömda huset nu fyller 30 år, finns det anledning att komma ihåg dess brokiga historia. Ständigt omdebatterat, ständigt i förändring, ständigt i blickfånget.
Under 30 år har Kulturhuset varit ett välkänt landmärke, både för Stockholmare och besökare. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Men nu är det få som invänder mot att Kulturhuset verkligen fyller en funktion. Även om det naturligtvis fortfarande finns åsikter om hur verksamheten ska bedrivas.
Allt började redan 1962, när man lade fram den så kallade Cityplanen; en plan för hur Stockholm city skulle rustas upp och byggas om. Det ansågs nödvändigt för området med en motvikt mot det kommersiella city; ett hus för kultur. 1965 utlystes en arkitekttävling, som till slut vanns av arkitekten Peter Celsing.
- Husets karaktär är ett sorts löfte, ett löfte som är svårt att uppfylla men som likafullt är hoppingivande. Men det finns ju många aspekter i det här, som kanske inte går att sammanfatta i ett klatschigt citat. Fast jag tror att min far var fascinerad av möjligheterna i ett sådant här hus, och möjligheten att medverka i någon sorts öppnare samhälle. Och den fascinationen delade han med många., säger Peter Celsings son, Johan Celsing, som också är verksam som arkitekt.
Från början var det meningen att Moderna Museet skulle flytta sin verksamhet till det blivande Kulturhuset. Man ville ha ett öppet hus, där besökarna kunde komma och gå, som en förlängning av gatan - fast med kultur i stället för lyktstolpar.
Bråk och gräl
Men redan innan bygget ens startat, började protesterna. Stockholmarna hade tröttnat på alla gropar, pengarna tröt och ett besked var av nöden. Då kläcktes idén om att inhysa den bostadslösa Riksdagen i Kulturhuset. I ett svep blev Kulturhuset bara ett halvt kulturhus. Den andra halvan skulle bli plenisal för Riksdagen.
- Hade Riksdagen inte snabbt behövt en evakueringslokal, då hade nog aldrig kulturhuskomplexet blivit till. Det är i alla fall min uppfattning. För Stockholm stad var det bara en kostnad, säger Johan Celsing.
Vad ville man egentligen?
1969 började äntligen bygget. Tanken att Moderna Museet skulle flytta in levde fortfarande. Men efter bråk och gräl övergavs den idén - Moderna Museet stannade på Skeppsholmen. Varpå en ny debatt tog fart: vad skulle man fylla huset med?
- Jag är inte säker på att man visste vad man ville egentligen. När Moderna Museet hoppade av så blev det ju lite kris i Stockholms stad. Man hade ingen riktig plan för vad man skulle göra, säger Beate Sydhoff, före detta chef för Kulturhuset.
När Riksdagens flyttade in, 1971, stod nästan hela huset tomt. Kritiken var inte nådig. Huset kallades för "Potemkinkuliss" och "landets största vakuum". "Stockholmarna får betala 10 000 kronor om dagen för tomt hus", skrev Expressen. Ett förslag var att göra folkpark av hela huset - men det avslogs. De fria teatergrupperna rasade mot hela projektet.
Vidgat kulturbegreppet
När så Kulturhuset till slut skulle invigas, försenades invigningen på grund av en artistbojkott. Arkitekten Peter Celsing avled utan att få se sitt kulturhus invigt. Men till slut blev det dags.
Den 15 oktober 1974 slogs dörrarna upp. Och sedan dess har Kulturhuset fortsatt att engagera och uppröra. Inte bara Stockholm, utan hela landet.
- Jag tror Kulturhuset har inneburit en öppenhet och en experimentlusta. Och även att man har breddat kulturbegreppet, som var mycket mer slutet förr i tiden. Man delade upp allting i sektioner - nu har man fört ihop det, och det finns ett givande och ett tagande mellan de olika delarna. Det fanns det inte i början av 70-talet, säger Beate Sydhoff.
I mitten på 80-talet fanns det tankar på att döpa om huset. Namnet "Kulturhuset" ansågs omodernt, och man ville ha ett namn som mer signalerade var själva huset låg. "Brunkebergshuset" föreslogs som nytt namn.
Omstridda rulltrappor
- Då blev vi i personalen fruktansvärt arga. Vi fick vårt snickeri att göra ett antal bokstäver och sätta upp dem högst upp på taket, så att det verkligen stod "Kulturhuset". Rödmålade var de också, vi stod där i blåsten och satte upp dem. De står fortfarande kvar, säger Beate Sydhoff.
Under husets 30-åriga historia har det inte saknats kontroverser. Senast gällde det renoveringen av huset. Inför kulturhuvudstadsåret 1998 skulle huset fräschas upp. Bland annat ville man installera rulltrappor mellan våningsplanen. Det föll inte i god jord. I en debattartikel med rubriken "Förstör inte Kulturhuset" från december 1996, protesterade en lång rad internationellt erkända arkitekter mot renoveringen som de ansåg "handläggs på ett förhastat sätt". En av skribenterna var Johan Celsing.
Förskräckligt
- Det var förskräckligt att den genomfördes. Jag är inte ett dugg främmande för att det behövdes göras förändringar. Men sättet de gjordes på är jag väldigt kritisk till. Det var helt vansinnigt, säger Johan Celsing.
Som sagt: meningarna går fortfarande isär. Men det kanske är det som är meningen. Ett Kulturhus utan debatt vore inget riktigt Kulturhus.
Så jobbar vi med nyheter