Förra året besökte över 15 000 personer festivalen, vilket innebär en högre publiksiffra än exempelvis årets Hultsfred- och Emmabodafestival. Fast större delen av året lever svensk reggae en tämligen anonym tillvaro, menar Kapten Röd, eller Björn Nilsson som han egentligen heter.
- Jag krigar inte för en genre, men det skulle varit kul om reggae hade fått mer erkännande. Jag är nog den första artisten i genren sedan Peps Persson som har fått lite uppmärksamhet, säger han.
Fyra år efter debutalbumet släpptes ser Kapten Röd ett värde i att syssla med en musikgenre som inte dominerar mediebruset.
- Publiken som besöker mina spelningar gör det för att de genuint gillar min musik. Inte för att de har tvingats lyssna på mina låtar om och om igen på radio. Det finns något punkigt över reggae, med sina ärliga och hårda texter. Jag tror det försvinner om man fokuserar på att få musiken spelad på radio.
Skriva är självterapi
Just låttexter har alltid varit viktiga för Kapten Röd. I juli kom andra albumet, "Fläcken som aldrig går bort". Att skriva de nya låtarna har varit en form av självterapi.
- På skivan har jag reflekterat en del kring vänner som har hamnat snett, som inte har klarat av att anpassa sig till samhället. Jag skulle inte orka spela om det bara var en massa tramsiga fraser. Låtarna måste ha ett budskap och bygga på min verklighet, säger han.
Dra sig tillbaka
I framtiden planerar Kapten Röd att dra sig undan strålkastarljuset och enbart skriva musik åt andra artister. Bland annat för att slippa de jobbiga bataljerna med sig själv.
- Jag är extremt självkritisk. Jag funderar över vad jag kan och inte kan skriva. Det är en ständig kamp att övervinna rädslan för vad andra ska tycka. När man gör musik åt andra delar man på ansvaret och blir mycket kaxigare i sitt skapande, säger han.