Från sjunde våningen i Schibstedt-huset vid centralstationen i Stockholm har Karin Magnusson järnkoll på järnvägen - och på debatten. Utan krusiduller medger hon att hon stortrivs med sitt "intensiva, roliga och utmanande" jobb som Aftonbladets debattchef.
- Så fort det finns någonting att ta ställning till blir det debatt. Jag gillar att snappa upp det och göra det aktuellt för våra läsare. Utmaningen är att styra debatten - för det är jag som bestämmer vad som ska in.
Trivs på kvällstidning
Lika öppenhjärtig är hon med vilken debatt hon gillar mest.
- Debatt är ett sätt att komma nära människors åsikter. En bra debatt är enkel och rå. En ärlig åsiktsfajt är rolig.
Efter en längre tid som kulturjournalist på bland annat Sveriges radio lockades hon av den breda samhällsjournalistiken. Nu tycks hon få sitt lystmäte av såväl bredare journalistik som debatt.
- Jag gillar vår bredd och våra skarpa utspel. Det passar mitt temperament att det är högt och lågt, går snabbt och att det är starka känslor. Jag är väldigt mycket en känslomänniska - jag känner starkt för eller emot saker. Och jag har lätt att bli entusiasmerad, jag går i gång på saker skitsnabbt. Det passar bra ihop med en kvällstidning.
Men man kan fråga sig om det alltid är bra med känslosvall. Hon skrattar:
- Jag har insett att det är en del av den jag är. Ibland är det bra, ibland blir det en del besvärligheter. Men den sidan gör mig kreativ!
Att tydligt ta ställning ägnade hon sig åt redan under uppväxten i Västervik och Boden.
Präktig som ung
- Jag var ganska rättrådig och präktig, suckar hon. Som motståndare till 1980-talets snatterivåg bland ungdomar ställde hon sig utanför H&M och väntade på att snattande kompisar skulle dyka upp med sina då hett åtråvärda byten - Boy Toy t-tröjor.
Emellertid föll hennes förmaningar sällan i god jord.
- Jag talade om för dem att både Boy Toy-tröjor och snatta var fel. De lyssnade artigt, men brydde sig inte.
Trots detta starka etos hade hon inte någon tanke på yrkesval. Först i 18-årsåldern var det dags att bestämma sig, och då gjorde sig "pappagenerna" påminda. Pappa var journalist och dog när hon var fyra år. Väl utbildad journalist har hon haft förmånen att betraktas som "ung och lovande" och erbjudits olika intressanta jobb.
- Jag har aldrig tänkt särskilt mycket framåt, jag är mycket här och nu. Jag tänker fortfarande inte på vad jag ska göra sedan, säger Karin Magnusson.