"Nu får spelarna byta ut Ferrarin mot fyrhjulsdrift", sa Winnipeg-legendaren Thomas Steen till Aftonbladet när det blev känt att NHL-laget Atlanta Thrashers skulle lämna den amerikanska södern för ett snöigt Winnipeg. Johnny Oduya förnekar att han skulle köra Ferrari, men vinterkyla kommer han däremot att få vänja sig vid.
Vilket faktiskt är ett indirekt skäl till flytten. Det är svårt att uppamma någon storpublik till hockeymatcherna i en subtropisk stad med smeknamnet "Hotlanta". I Kanada däremot är ishockey en nationalsport, och staden Winnipeg har hungrat efter ett lag ända sedan Winnipeg Jets flyttade till Phoenix 1996. Allt i enlighet med den cirkus som NHL ibland framstår som.
- Det är ju en business i grunden, och om verksamheten förlorar för mycket pengar under för lång tid, som det var i Atlanta, så har de inte så stort val.
Fansen styr
För få hockeyfans i Georgia kan alltså hastigt och lustigt innebära både ny hemort och nytt land för laget. Så ser spelreglerna ut och Johnny Oduya har stor erfarenhet av att flytta mellan länder, lag och städer, och är inte märkbart berörd av sin omväxlande livssituation.
- Så länge det är kul att spela och hockeyn går bra så spelar det mindre roll var man bor. Man lär sig att anpassa sig och trivas på ganska många olika ställen, säger Johnny, som ser fram emot att spela för ett lag i Kanada, där hockey närmast är en nationalsport.
- Atlanta var en rätt bra stad att bo i men hockeymässigt var det kanske inte lika kul. I Kanada är ju hockey som religion.
En vit sport
I Sverige talas det ibland om avsaknaden av mörkhyade spelare i hockeysammanhang, en liknande bild ger den nordamerikanska ligan. Johnny Oduya, som har en kenyansk pappa, representerar en modern framtoning där hockeyn inte längre exklusivt är de vita killarnas idrott. Själv har han inte funderat särskilt mycket på saken, för honom var hockeyn ett självklart val sedan barndomen, liksom för hans äldre bror Fredrik som också blev proffs.
- Det är en dyr sport när man växer upp, och det är ju en del av problemet. Jag vet själv att det för min morsa kanske inte alltid fanns utrymme för nya klubbor och nya skridskor, och då var vi ändå vanlig svensk medelklass, säger han och konstaterar att det bland invandrade familjer ofta saknas både pengar och en tradition att spela hockey.
- När man växte upp var det väl någon kommentar här och där, men absolut inget jag kände att jag borde bry mig om. Men jag tycker att man ser mer och mer mångfald, speciellt i Sverige, så det är bra.
Ibland beskrivs du som en ganska ruff spelare.
- Ja, så har jag säkert beskrivits, haha! Jag har nog lugnat ner mig lite de senaste åren, men det har varit en del av mitt spel. Jag tycker att man ska ta för sig och köra på. Men samtidigt, jag har alltid försökt att vara en ren spelare. Jag är inte retstickan som åker runt och slår folk på vaderna.