Det ska sägas att hon inte har ett dugg emot att sjunga sina gamla örhängen; Jag måste ge mig av, Varför är solen så röd? - 25 Svensktoppshits borgar för en lång lista. Och så alla duetterna med ständiga samarbetspartnern Lasse Lönndahl. Rätt många av dem har ett halvsekel på nacken vid det här laget, men fansen vill fortfarande höra dem. Och Towa Carson ställer upp.
- Det är många som säger att "oh, om man ändå fick en sådan hit som Alla har glömt, som man kunde leva på i så många år!"
- Det är klart, att ibland vill man sjunga något annat. Men publiken vill ju naturligtvis höra ens gamla låtar. Det vore konstigt om jag kom och sjöng något klassiskt till exempel. Men nej, jag tycker att det känns rätt bra i alla fall, för jag vet att det är det publiken vill ha.
Gamla rävar
Till de gamla beundrarna har nya sällat sig, och Towa har under 2000-talet varit en återkommande gäst på Pride-galan. Kanske har Melodifestivalens stegrade popularitet haft en viss positiv inverkan på en gammal schlagerdrottnings folkgunst. Men lustigt nog är Towa Carson inte ens särskilt förtjust i den genre som hon så starkt förknippas med.
- Det är väl inte riktigt min musiksmak. Och det är lite konstigt, jag brukar tänka att varför har jag sjungit sån här musik i alla år, det är ju inte min egen smak!
Musikalsångerna däremot tycker hon mycket om, och musikalernas föregångare, operetterna. Skivinspelningarna var roliga och turnéerna med Lasse Lönndahl tillhör höjdpunkterna i karriären. De båda uppträder fortfarande tillsammans, senast på klassiska danspalatset Nalen i Stockholm, och som alltid strömmar publiken till.
- Det är ju mest för ungdomar som musiken görs nu för tiden, så bjuds det någonting med gamla rävar så kommer folk gärna, tror jag.
Hemma bäst
Lasse Lönndahl är även en god vän privat, och tisdagar halv tio är vikta för deras telefonsamtal. Utöver Lasse och hennes ständige pianist Göte Wilhelmson, har hon inte umgåtts särskilt mycket med andra artister. Branschfolket var arbetskollegor, tyckte hon, och själv levde hon sitt eget, stillsammare liv med maken lite vid sidan om.
I intervjuer har du kallat dig lat, som förklaring till att du inte satsade på någon internationell karriär. Hur menar du med det?
- Bekväm, kanske är det rätta ordet. Och jag har alltid varit rädd för förändringar. Jag har nog velat ibland, och sedan har jag backat ur.
Är det något du ångrar?
- Nej, det har jag inte ångrat, faktiskt. Men det är klart, att ibland så har jag undrat. Hur skulle det ha blivit om jag hade gjort det ena eller det andra? På skivbolaget var de på mig hela tiden, och jag försökte väl lite, jag var ett par gånger i Tyskland till exempel. Men nej - jag har alltid haft hemlängtan. Det är lite ett dilemma faktiskt, att den har varit så stark.