I Henrik Bennetters nya jobb ser han till att utländska barnserier får svenskt tal. Det handlar om att välja ut skådespelare och ge röstregi. Att produktionen är gjord i en annan kultur med en annan syn på bland annat kvinnor och barn kan ställa till problem. Till exempel kan det finnas delar som är direkt kränkande mot bland annat kvinnor, berättar Henrik.
- En annan grej är att utländska barnserier kan vara ganska gapiga, och då får man ta ner dem några pinnhål så att de passar in i de svenska måtten.
Mycket som hallåa
Intresset för tv kom redan i tjugoårsåldern. Han beskriver det som en vilja att bli känd och få synas i tv. Efter att ha gjort en del programledarjobb för radio sökte Henrik till Musikbyrån och fick jobb.
- Jag gillade musik och trodde att jag kunde något ända tills jag började där, säger han insiktsfullt.
Efter ett och ett halvt år bytte han inriktning och blev programpresentatör. Vilket är långt ifrån så enkelt som det kanske kan verka. Henrik förklarar att alla program som ska presenteras gås igenom, åtminstone inledningen och slutet. Ofta behöver det göras en del research och sen gäller det att säga något så att tittarna känner att det är värt att sitta kvar.
Fula kläder
Det är sällan som det blir fel, men det händer så klart. I de flesta fall har tittarna överseende - förutom när det gäller utseendet, berättar Henrik.
- Det kunde handla om att de tyckte att man hade ful frisyr eller var fult klädd. Jag kunde få vykort hem ibland där folk tyckte att jag skulle lägga bort mina t-shirts, berättar han och passar på att upplysa om att de flesta som syns i rutan sällan väljer sina kläder själva, det gör i stället en professionell stajlist.
- Jag brukade låta dem välja allt. Innan jag klev in i studion gick jag förbi klädförrådet och hämtade kläderna som det till exempel stod Henrik-lördag på.
Numera är det ett inte problem eftersom hans arbete är bakom kameran. Och trots att han under tolv års tid syntes titt som tätt i mångas hem är det sällan han blir igenkänd som killen som jobbar med tv.
- Däremot kunde det komma fram folk som trodde att vi gått i samma klass eller fråga om jag möjligtvis hade en brorsa som var väldigt lik mig.