Kort beskrivet skulle man kunna säga att Freddie Wadlings karriär gått från vrålande undergroundsångare i olika punkband till en artist som tolkat visgiganter som Taube, Ramel och Bellman. Hans främsta instrument är den säregna raspiga rösten som trots att den varken är ljus eller klar har lyckats ta sig innanför både yllekoftor och goretexjackor, rätt in i den svenska folksjälen.
- Min röst har utvecklats under press, men det är ju så diamanter uppstår också, säger Freddie och fnissar till.
Mobbades i skolan
Som liten gillade Freddie att sjunga allsköns örhängen som spelades på radion. Gärna dem som var lite "halvlöjliga" som han själv uttrycker det. Men under skolåren förändrades allt. Freddie mobbades hårt av både andra elever och lärare vilket bland annat lade grund för en evig oro och ett långvarigt sökande efter en identitet.
Livbojen blev punken, där han hittade en gemenskap bland andra outsiders. Dessutom var den terapeutisk, berättar han.
- Jag fick ur mig mina aggressioner i musiken. Det var befriande.
Du verkar ha levt rätt hårt emellanåt, har det varit värt det?
- Det är precis som för alla andra, man gör saker ibland. Så länge man inte är kungen så är det väl inte så farligt, säger han och tillägger lite senare:
- Det första man ska fastställa när man lever är att man kommer att dö. Varför ska man gå omkring och akta sin kropp? Den ruttnar lika bra ändå. Sen måste man alltid betala någonting. Hellre något fysiskt än psykiskt. Det finns inget som knäcker en så mycket som när man mår psykiskt dåligt.
Bredare musiksmak
Från punkåren har musiksmaken breddats betydligt. För tillfälligt är Freddie inne på John Dowland och Franz Schubert - kompositörer med flera hundra år på nacken, något som hänger ihop med hans stora intresse för historia.
Under sommaren har han uppträtt på olika scener, men på grund av den dåliga ryggen och tilltagande scenskräcken är det inget som han håller särskilt högt. I stället föredrar han att arbeta hemifrån med att skriva, komponera och måla.
Vad som händer i framtiden vet han inte, utan svarar på typiskt Freddie Wadling-vis:
- Framtiden, eller snarare tiden, finns ju egentligen inte, utan det är ju ett ständigt tänjande nu - som ett tuggummi.