Hans liv vore exceptionellt även utan tiden i nazisternas koncentrationsläger. Nu fyller Sioma Zubicky 85 år, men han fortsätter oförtruten att föreläsa för skolelever.
Det finns mycket man vill höra Sioma Zubicky berätta om. Hans extraordinära livshistoria bjuder på stoff för ett oändligt antal artiklar - vilken vinkel ska man välja?
Kanske den om cirkuspojken, som föddes på Cirkus Busch i Berlin 1926, växte upp bland hästar och akrobater och levde turnéliv i Europa. Kanske den om det musikaliska underbarnet, som spelade på varietéer i 1930- och 1940-talets Europa, försörjde hela sin familj med sitt xylofonspelande och fick uppträda för barnkungen Peter II och hans hov i Jugoslavien.
Den vuxne musikern är förvisso också intressant - vem skulle inte bli nyfiken på hur det var att turnera och arbeta med artister som Edith Piaf, Maurice Chevalier och Josephine Baker? Eller för den delen historien om cirkusbarnet som aldrig gick i skolan, men som ändå lärde sig åtta språk i den internationella uppväxtmiljön och som slutade som chefredaktör på Stockholms socialförvaltning?
En miljon unga
Men allt bleknar i skuggan av Förintelsen, som är ständigt närvarande i Sioma Zubickys liv. Som 17-åring deporterades han till Auschwitz tillsammans med sin mor och sin elva år yngre bror, som båda gasades ihjäl efter ankomsten.
Själv överlevde han drygt två års umbäranden i Auschwitz och Dachau. Upplevelserna återkommer som mardrömmar om nätterna och som ett ständigt tankearbete om dagarna. Han läser alltjämt mycket, målar, skriver och försöker förstå mekanismerna bakom människans ondska. Föreläsningarna i skolor har blivit ett sätt att bearbeta erfarenheterna och vända dem till något konstruktivt. Sioma har hunnit föreläsa för cirka en miljon ungdomar genom åren.
- Under mina föredrag brukar jag säga att "du kanske inte kan förändra världen, men du kan förändra din egen värld: och på så vis förändrar du också hela världen". Dessa möten med ungdomarna ger mig mycket - de ger mig liv.
Levande nummer
Vid snart 85 års ålder besöker Sioma Zubicky fortfarande skolor, om än med ålderns rätt numera varken utomlands eller ens utanför Stockholmsområdet. Han brukar visa numret som nazisterna tatuerade in på hans arm i lägret, och påpeka att eleverna tillhör den sista generationen som kommer att få se ett "levande nummer". Överlevarna börjar försvinna, och många av dem har till skillnad från Sioma heller aldrig orkat berätta om sina upplevelser under förintelsen.
Om man lever med dina unika erfarenheter, är det inte lätt att bli isolerad i dem?
- Naturligtvis. Det är alldeles riktigt, och på något sätt är jag glad åt den isoleringen, för jag orkar mindre och mindre.
Vad kan du känna dig nöjd med i ditt liv?
- Ärligt talat, jag känner mig nöjd med mitt liv och har min familjs kärlek. Det är något att vara tacksam för. Eller hur?