Den mörka ungdomen
Kärleken skaver, hemstaden är en "nonsensstad" och vänskapen är falsk som vatten. När Ronnie Sandahl romandebuterar kan ingen beskylla honom för en ungdomsskildring som är ljus och munter.
"Man brukar tala om tjejer som sitter på rummen och trånar, men my god, jag tycker jag spenderade merparten av min ungdom på det sättet" säger Ronnie Sandahl. Foto: Maja Suslin/Scanpix
Foto:
I hallen har han en ryggsäck med "Falköping" textat på svart botten. Han har fått den av stadens turistbyrå och med tanke på att han identifierar sig mer med Falköping än med Sverige verkar det inte vara någon kommunal felsatsning.
Den är visserligen postad innan någon där haft en rimlig chans att läsa hans debutroman, "Vi som aldrig sa hora", men det är inte bara i romanen han gått tillbaka till gamla brottsplatser.
För snart fyra år sedan blev Ronnie Sandahl ung krönikör på Aftonbladet. Han hade flyttat till Stockholm måndagen efter att han slutat gymnasiet med ofullständiga betyg, hans texter fick beröm av kollegor som Linda Skugge och Viggo Cavling.
Men även om Falköping återkommit då och då i krönikorna är det i romandebuten som han återvänder på allvar till en stad vars främsta exporter hittills, enligt honom själv, varit en vänsterback i IFK Göteborg och en upphittad guldkrage från forntiden.
- Man har inte känt att det har varit någon grogrund för lycka direkt.
- Men Falköping är den perfekta litterära staden. Som namn finns den i folks medvetande, men ingen kan koppla något till den. Den är som en påhittad stad, jag tror att alla mina böcker kommer att utspelas där.
Deprimerad tröstätare
"Vi som aldrig sa hora" utspelas i limbo mellan gymnasieåren och en framtid som inte finns ens i drömmarna. Själva titeln syftar på Hannes och Kristian, den förre en överromantisk helyllekille med dålig självtillit, den senare en deprimerad tröstätare. Ingen av dem lyckas särskilt bra med det stora i livet - tjejer. Romanen skulle kunnat heta "Vi som aldrig sa hora" fast med undertiteln, "men som önskar att vi gjorde det".
Det är de allra svinigaste som har störst framgång, som får sätta på framifrån och bakifrån, på toaletter och köksbord. En försiktig mjukis väcker bara förakt. Eller som Ronnie Sandahl skriver: "Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi som aldrig blir deras."
Tror du verkligen på det?
- Det där är inte riktigt sant, men det vet man inte då, det blir osant först längre fram.
- Men sedan är det ju också så att man har aldrig fått så många tjejer som när man betett sig illa själv, varit dum medvetet. Jag tror många killar som Hannes flippar ur under en period, beter sig som svin och plötsligt lyckas. Det fascinerar mig fortfarande, att det faktiskt funkar.
- Sedan finns det ju relationer som inte är ett spel, men det är en ganska ny insikt för mig. När jag skrev den här boken hade jag aldrig upplevt ett riktigt förhållande.
Svekfulla vänner
Riktigt dystert blir det också när det klassiska killgänget inte ens kan lita på varandra, när deras mångåriga vänskap framstår som allt annat än djup och innerlig.
- På ett sätt började det här som tankeexperiment: hur skulle det gått om jag hade bott kvar? Sedan fanns det också en bitterhet över vad manligheten gjort med mig och mina kompisar.
- Manlig vänskap till exempel, bilden av den som rak och stark, det är bara skitsnack. Den är bitvis lika falsk och ytlig som den man brukar beskylla tjejers för. Den kanske ter sig mer öppet brutal, därför tror man den är rak. Men bakom ytan finnas samma sorts osäkerhet. Man gömmer sig bakom gäng och fotbollslag.
Ronnie Sandahl har också funderat en hel del över varför han inte kunnat gråta offentligt sedan han var tio, och varför han skämdes när han trots allt gjorde det, på en begravning, där det ändå borde varit helt i sin ordning.
- Men likväl, en spärr. Jag tror många är medvetna om hur begänsad man kan vara i sitt beteende, hur skadad man är som kille. De senaste tio åren är det tjejerna det varit mest synd om medan vi, när vi inte trimmade mopederna, letade efter tjejer att våldta, ungefär. Det är en ganska märklig roll att fostras in i, och det är det jag försöker skildra.
Så jobbar vi med nyheter