Applåderna har alltid generat Irene

Det är många pjäser, filmer och roller som Irene Lindh har varit med om sedan hon 18 år gammal passerade Dramatens elevskolas nålsöga. Ändå tycks hon inte fått sitt lystmäte. Under sin ettåriga tjänstledighet från Dramaten medverkar hon i Arne Dahl-filmer på löpande band.- Det är stimulerande att bli tillfrågad. Som att bli uppbjuden på dans. Och det är fortfarande roligt att spela. Eftersom varje roll innebär nya förutsättningar, nollställer jag mig varje gång. Jag är ju en karaktärskådespelerska.Gör sin plikt
Inte nog med att varje roll blir en ny personlig erövring. En succé på scen kräver en sammansvetsad ensemble.- Alltför egotrippade människor kan stjäla allt syre i rummet, vilket kan bli lite tröttsamt. Detta har jag sluppit på senare år. De flesta kollegorna är medvetna om att ensemblen når resultat tillsammans. Det hyllar jag.Hurdan är du själv?- Jag tror att jag har ganska gott lynne och kan se på mig själv med rätt mycket humor. Jag tar inte mig själv på alltför stort allvar och gillar att vara en i gänget. Allt ljus måste inte alltid vara på mig. Men naturligtvis vill jag få kredit för det jag gör.Det har dock inte alltid varit lika lustfyllt att stå på scen. Det hårda arbetstempot i förening med livets törnar kan ta ut sin rätt och mynna ut i såväl fysisk som mental trötthet. I sådana stunder tar hon sig i kragen, disciplinerad som hon är, och gör sin plikt gentemot både kamraterna och publiken.Gott självförtroende
Med åren har hon samarbetat inte bara med de namnkunnigaste skådespelarna, utan även med de största regissörerna, däribland Bo Widerberg, Mats Ek, Lars Norén och Ingmar Bergman. Alltigenom fröjd, framhåller hon.- Jag var inte rädd för någon regissör och är överhuvudtaget inte auktoritetsrädd. Jag måste ha fått gott självförtroende hemifrån, en arbetarfamilj på Söder där jag var äldst av tre syskon. Jag var nog mycket av en storasyster. Min lillasyster tycker fortfarande det. Ibland lägger jag mig i för mycket och inbillar mig att jag vet bäst själv.I brist på idrottsintresse liksom andra fritidsalternativ på 1950-talets Söder, sökte sig elvaåriga Irene till Vår teater vid Medborgarplatsen. Så snart hon klev upp på den lilla scenen kändes det rätt. Portarna till en ny värld slogs upp på vid gavel.Ändå var det inte förrän för tio år sedan som hon för första gången förmådde sig att le när hon tog emot publikens applåder.- Jag blev lätt generad av applåderna och hade svårt att se glad ut. Jag tyckte att det jag gjorde inte var något märkvärdigt, säger Irene Lindh.

Information till våra läsare

Applåderna har alltid generat Irene

Irene Lindh är en fullblodsskådespelerska. Under de senaste fem decennierna har hon medverkat i ett hundratal Dramatenpjäser liksom i ett flertal filmer. Men det har tagit henne nästan 40 år att förmå att ta emot publikens applåder med ett leende på läpparna.