Stefan Lövgren ser sig som en glad och energisk familjemänniska. Jämt söker han nya utmaningar, höjer ribban. Mest är han förstås känd som en av landets största handbollsspelare genom tiderna. Med sina 268 landskamper för Sverige, sina 1 138 mål, ett VM-guld och fyra EM-guld har han mycket att vara stolt över under sina 14 år som vänsternia i landslaget. Men han låter sig inte bländas av medaljernas glitter.
- Mest stolt är jag över att ha spelat på den här nivån i så många år, säger han lågmält.
Stolt glädjerus
En match bär han dock med sig för alltid. EM-finalen mellan Tyskland och Sverige den 3 februari 2002. Omgiven av ett fullsatt Globen tog Sverige hem segern.
- Det var speciellt att spela på hemmaplan. Folk hade stora förväntningar på oss och man kände pressen. Efter slutsignalen kände jag glädjerus och tomhet. När jag smälte att vi hade lyckats infria förväntningarna kände jag en oerhört stolthet för att ha gjort det för Sverige.
Drygt sju år senare överväldigades han av helt andra känslor. Hans tio år som proffs hos nordtyska bundesligaklubben THW Kiel kröntes med två avskedsmatcher, med inbjudna storspelare från hela världen.
- Det här är något som jag och min familj tar med oss för resten av livet. När jag efteråt tittade på filmen från matcherna blev jag rörd till tårar. En skön känsla som går in i hjärtat. Jag känner tacksamhet gentemot alla som medverkade.
Ångrar inte beslut
Matcherna satte en slutpunkt för karriären som inleddes i sjuårsåldern, sporrad av pappa vars handbollsintresse smittade av sig. Tolv år senare bestämde han sig för att satsa allt på handbollen, varpå han värvades till Redbergslid. Debuten i elitserien och hans genombrott följde tätt därefter.
- Det som var kul var att jag kunde pusha mig själv och utvecklas. Det har både lockat och fascinerat mig.
Trots fascinationen, tårögda minnen liksom medaljer ångrar han inte beslutet att lägga av med handbollen.
- Jag tog beslutet själv, utan tvång utifrån, och jag var inte skadad. Jag kunde fortsätta ett år till, men jag ville inte riskera min kropp. Det är kanske överraskande, men jag saknar inte alls matchernas nerv. Jag var färdig med den biten och ville ha nya utmaningar. Det svåraste var att lämna alla vänner och kamrater i Tyskland. Tio år är ändå en stor del av livet, säger Stefan Lövgren.
Vanan från proffskarriären att ständigt sätta upp nya mål, har han likväl stor nytta av i sitt nya liv som handbollsinstruktör och spelarmentor.