Att stiga in hemma hos David Adolfsson i Sonstorp var som att gå in i en utställningshall. Jag överdriver en del - men inte så mycket - om jag säger att nästan varje möbel, utsmyckning och prydnadsföremål som går att se är tillverkade av David. Det stora vitrinskåpet, det höga golvuret, flera utav stolarna, pigtittare, byråer, bord och framförallt alla de många hästarna i olika utföranden och varianter; allt har steg för steg växt fram under Davids känsliga träsnidarhänder nere i snidarverkstaden i källaren på huset där han bott i 63 år.
”Det här med hästar har jag haft med sig sedan jag var liten. Jag minns att när jag lekte med kottar så passade ju gran- och tallkottar bra som ko och som får men det fanns ingen kotte som liknade en häst. Det tyckte jag var orättvist så då började jag snida till en häst ur en träbit jag fick. Det blev lite klumpigt förstås men det blev i vart fall en häst som kunde vara med i leken”, berättade David Adolfsson där vi satt vid hans köksbord och drack kaffe och delade på ett wienerbröd jag köpt på Willys inne i Finspång.
Sina första år tillbringade David i trakten runt Ramstorps herrgård där fadern var torpare och gjorde dagsverken på herrgården. När han var i sexårsåldern flyttade familjen till Sonstorpsskogen där fadern fick skogskörningar med häst åt Sonstorps herrgård. David hjälpte till i skogen som barn och när han blev lite äldre så arbetade han själv med att dra ut timmer ur skogen med hjälp av hästar.
”Jag vet inte hur det kom sig men jag var duktig med hästar. Jag drogs till problemhästar och kom ofta på hur jag skulle få hästarna lugna och trygga”, berättade David.
Vi gick runt i huset och tittade på hans träsniderier.
Nästan varje häst som David skapat hade en förlaga i verkligheten; en häst som han arbetat med någon gång i livet.
David Adolfsson som är född 1926 fick också känna på en hel del av det militära. Utöver själva rekryten har han gjort inte mindre än fyra repetitionsmöten.
”Också i det militära fick jag handskas en hel del med hästar. Många av de andra beväringarna och repgubbarna var rädda för de stora och ofta spattiga hästarna. De tyckte inte att jag var riktigt klok som anmälde mig frivilligt när det behövdes en kusk”, mindes David och småskrattade.
Hästar är kort sagt en stor del av hans liv. När dottern var liten skaffade David en ponny som bodde i uthuset invid boningshuset under många år. Två av hans bröder blev bönder i Småland och de ringde nu och då och bad David komma ner till och hjälpa till med besvärliga hästar.
Hans far och mor fick slita hårt och ingen av dem blev särskilt gammal. När pappan hade dött så berättade farbröderna för David att pappan flera gånger skrutit över hur duktig David var med hästar.
”Till mig hade han dock inte sagt ett enda ord av beröm. Det var väl så de äldre såg på det. Beröm kunde stiga en åt huvudet och man kunde få för sig att man var nåt”, sa David.
Han lämnade Sonstorpsskogen och hästarna för att arbeta som tapetserare på TIB i Ljusfallshammar. Där klädde han möbler i den framgångsrika industrin som än idag finns kvar. Efter en jobbutflykt till SJ-verkstaden som då fanns i Finspång – där han inte trivdes eftersom det var ”för slappt” och där de bara gick och ”väntade på att få gå i pension vid 60” – så sadlade han om till mattläggare; ett yrke han skulle upprätthålla i fyrtio år.
”Jag fick lägga golv i en villa i Viggestorp medan en från facket och en från arbetsgivarna kontrollerade arbetet. Jag blev godkänd och det blev inledningen på mattläggning runt om i Östergötland”, berättade David.
Han har utöver i mängder av villor och lägenheter i nybyggnation bland annat lagt golv på Bergska skolan i Finspång och på Missionskyrkan i Sonstorp. Och utöver mattorna allt detta snidande.
Hans hästar och andra sniderier – inte minst de mycket populära ljusstakarna i grisskepnad och de minst lika eftertraktade påskutsmyckningarna i form av höns och tuppar – är bokstavligen över världen.
”En häst är i Florida, det vet jag bestämt”, sa David.
Ibland blev det nästan lite för mycket med alla beställningar på hästar, grisar och tuppar.
”Min hustru sa ofta till mig att det är då helt omöjligt för dig att säga nej. Det hade hon rätt i. Ofta var det ju så att när jag kom hem från mattläggeriet så gick jag direkt ner till verkstaden och började arbeta med sniderierna”, sa David.
Hustrun gick bort för 12 år sedan. Sedan dess lever han ensam i huset. Hemtjänsten hjälper honom med mat och städning och barnen hälsar ofta på honom och ringer varje dag. Mattläggandet har förstört hans muskelfästen i knäna och händerna klarar inte längre av att snida. Men han har huvudet och ögonen med sig.
”När jag sa upp mig från SJ-verkstaden i Finspång så sa förmannen att det var nog inga problem för ”Adolfsson klarar sig ute på marknaden”, berättade David.