Efter två år på Lunnevad blev Sigrid antagen till Musikhögskolan i Arvika. Ett år senare följde Thord i hennes spår. De blev förtjusta i trakten och efter diverse turer hit och dit så bosatte de sig i ett hus i Gunnarskog ett par mil norr om Arvika. Här arbetade de som lärare i olika stadier och former, här bildade de familj och här gick de med full kraft in i det lokala musiklivet i Värmland och i Norge.
Thord Eriksson åkte en eftermiddag i veckan till Eidskogs kommun i Norge för att hålla lektioner i cellospel. Sigrid var ofta anlitad som sångerska i stora konserter i kyrkor i Drammen och Kongsvinger i Norge.
”Vi gjorde sådant som Johannespassionen och Matteuspassionen och Juloratoriet. Ibland hoppade Thord in och spelade cello i orkestern. Jag minns inte hur vi orkade med allt jobb, barn och uppträdanden och resor. Men det gick, förmodligen därför att vi inte tänkte efter så mycket utan bara gjorde det och så hade vi kul”, sa Sigrid.
Barnen var allt som oftast med ute på artistjobben.
”Jag minns särskilt en gång i Drammen. Kyrkan var fullsatt och jag och tvillingflickorna var där. De var väl fem år gamla eller så. Av en slump hade vi alla tre på oss kläder som gick i den norska flaggans blåvitröda färger. Före showen så talade jag som så ofta förr med flickorna och sa med sträng min att de skulle sitta snälla och tysta medan jag sjöng. När jag var inne i min sista aria så ser jag plötsligt hur två små blåvitröda människor skrider nerför mittgången och ställer sig på var sin sida om mig och ser stint på publiken. Flickorna hade tröttnat på att bara sitta och vänta och sedan tror jag också att de ville upp på scenen”, berättade Sigrid Eriksson och skrattade.
Publiken där i Drammen blev mycket entusiastisk inför de tre Norgeflaggsklädda svenskorna i kyrkan.
”Jag fick en lite större andel av kollekten den gången”, sa Sigrid som med värme mindes hur generösa de norska kyrkobesökarna var.
”Det var enklare och mer okomplicerat då på den tiden. Jag fick ett par tusen norska kronor efter jobbet och så var det inte mer med den saken”, berättade Sigrid.
Åren gick där strax norr om Arvika. De hade det bra med vänner, med barnens skola, med musiken och med allt man kan begära. Båda ville dock gärna bo närmare sina åldrande föräldrar. Finspång låg bra till; det är ungefär lika långt till Rimforsa som till Tystberga. Thord sökte och fick 1982 ett arbete som chef på chef på den kommunala musikskolan i Finspång. Sigrid arbetade som lärare på ungefär halvtid på musikskolan.
”När den ekonomiska krisen slog till i Sverige och i Finspång i början av 1900-talet så blev en av mina arbetsuppgifter som chef på musikskolan att bland annat varsla min hustru om avsked”, sa Thord.
Efter lite om och med började Sigrid arbeta som musiklärare på Bergska gymnasiet i Finspång.
”Det var stor skillnad mellan att undervisa individuella elever i sång eller instrument jämfört med att ha stora klasser i gymnasiet”, sa Sigrid. Hon stack inte under stol med att hon var mer tillfreds med den individuella undervisningen.
Vid sidan av sitt arbete åtog hon sig många uppdrag som solist vid begravningar, bröllop och dop. Nuförtiden är det inte så mycket sjungande extraknäck för Sigrid.
”Jag dras med en astma som blivit värre med åren. Jag kan inte sjunga som jag vill sjunga. Men pianospelandet har jag kvar. En gång i månaden spelar jag till exempel på Mariagården när finska vänskapskören övar och repeterar”, berättade Sigrid.
Thord Eriksson kom snabbt in i Finspångs musikliv.
”Musiksällskapet kom jag in i direkt när vi flyttade hit. Jag ledde Finspångs Blåsorkester i tio år och jag är fortfarande aktiv i Finspångs Mässingssextett och jag har under många år som ordinarie och inhoppare tjänstgjort som kantor i Risinge församling”, sa Thord.
De fyra barnen i familjen har i nästa led blivit till sju barnbarn. I Sigrids och Thords hus i Sonstorp där de bott sedan 1982 finns det många spår av barnbarnen.
”Så fort de yngsta kommer hit så springer de upp i ”sitt rum” och sätter igång att leka”, berättade Sigrid Eriksson.
De har ett aktivt pensionärsliv.
”I helgen som kommer är det ett dop i Hällestad på lördag och två gudstjänster i Rejmyre och Skedevi på söndag”, sa Thord.
”Kanske kan vi ta en pizza i Rejmyre mellan gudstjänsterna”, sa Sigrid.