Jag var sex år när en sorts mörker lade sig över min sommar. Bokstavligt talat blev jag tillfälligt blind – eller inte direkt blind, för jag såg faktiskt rosa konturer kring människorna omkring mig där vid Ågelsjön. Det kändes väldigt konstigt och skrämmande.
Jag satt invirad i en handduk och hade just badat i det kalla, skimrande vattnet. Jag satt i solen och värmde mig med en smörgås i handen när det plötsligt svartnade.
Sjön som just hade glimrat så vackert liksom försvann, och panikslaget skrek jag: ”Mamma, jag är blind! Jag måste nog till doktorn.”
När min morbror Veli från Finland bar mig till bilen hörde jag de vuxna prata om att jag var alldeles blå. Det gjorde mig ännu mera skrämd, och vanligtvis hade jag gjort allt för att slippa åka till sjukhuset – men nu förstod till och med jag i mitt omtöcknade tillstånd att det verkligen behövdes. Något stod inte helt rätt till.
Väl på sjukhuset mådde jag redan ganska bra ändå. Synen var tillbaka och jag hade hunnit piggna till.
Den gången fick vi aldrig veta vad blindheten och den förskräckliga dåsigheten hade berott på. Det beskedet skulle vi få först flera år senare.
Tio år gammal var jag en rund och glad tjej som badade i Motala. Varamon – vilken sommaridyll! Silkeslen sand mellan tårna och alldeles klarblankt vatten. Jag, mamma, min kusin Marika och hennes kille Henke hade hyrt en gul trampbåt som tog oss längre bort från stranden än vi själva orkade simma.
Det var en ovanligt vacker dag. Solen sken stekhett, men vattnet var isande kallt.
Skönt med ett svalkande dopp, tyckte vi, men när vi kom upp ur vattnet slutade jag aldrig att frysa. Jag kände också hur jag började bli riktigt trött.
Det var svårt att veta om det var bara för att jag hade simmat och ansträngt mig – eller om jag faktiskt började falla in i samma dvala som den där gången då jag var sex år och blev alldeles blå.
Mamma höll oroligt om mig och Henke och Marika trampade långsamt båten tillbaka mot stranden. De var också lite trötta och förstod nog inte riktigt allvaret i att frysa lite.
Men plötsligt började det flimra i mitt synfält. Allt jag såg på verkade alldeles gult – inte bara trampbåten. Tänk er ett Instagram-filter, typ Earlybird fast mycket fulare och grumligare. Lite som det var det – och jag blev så rädd att jag inte vågade titta längre, så jag blundade hårt och försökte att låtsats att allt var precis som vanligt.
Men det gick inte. När mamma viskade tröstande ord i mitt öra, lät det plötsligt precis som om jag vore under vattnet och alla andra ovanför det. Blubb-blubb-blubb-blubb. Alla röster liksom darrade lite. Och jag blev ännu mera panikslagen. ”Mamma, jag börjar bli döv! Jag måste bort härifrån”, tjöt jag. Samtidigt fick jag utslag över hela kroppen, som upphöjningar eller små kullar över min kalla hud.
Och äntligen satte Marika och Henke fart med trampandet. Ändå kändes det som om det dröjde en evighet innan vi var uppe på land igen.
Ambulanspersonalen bar mig på en bår, mina hjärtslag kontrollerades och en av männen utbrast: ”Är hon lite tjock? Jo, visst är hon det.”
Det irriterade mig att han kunde bry sig om mitt utseende i det här läget. Men det visade sig att han hade syftat på min hals och andningsvägarna. Han ville ju bara hjälpa mig.
Det var en allergichock jag hade drabbats av. Och köldurtikaria, eller köldallergi.
Adrenalinet som injicerades fick mig att återhämta mig snabbt, men sedan den sommaren är jag alltid försiktigare än alla andra när det kommer till sol och bad.
En riktig badkruka faktiskt.