Han växte upp i Navestad i Norrköping, i en kristen syriansk familj, och kom i kontakt med dansen, då street dance, på fritidsgården Frinavet.
Men vägen till att bli dansare var inte alls självklar.
– Det var så himla tabu för killar att dansa, och jag är syrian och kommer från en hederskultur där det är ännu mer tabubelagt, säger Ninos Josef.
Modern nutida dans eller klassisk balett finns inte i Mellanöstern i samma omfattning som i västvärlden, säger han.
– Det finns inte ens ett bra begrepp för titeln dansare. Själva begreppet är nedvärderande i sig.
Efter att länge tvekat om att satsa på dansen kom han till slut till ett nystartat dansgymnasium i Linköping.
– Det var där som jag första gången dansade klassisk balett och modern nutida dans. Det var nog där mitt riktiga intresse väcktes.
I sin strävan mot perfektion hoppade han av efter två år för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.
Hans föräldrar som tidigare varit avvaktande, då de såg vilka svårigheter han skulle möta om han tog vägen att bli dansare, förstod nu att han var seriös. Deras medskick blev: ”Om du ska gå emot normen måste du bli bäst och jobba så himla hårt, annars kommer det inte att vara värt det”.
Den disciplinen har han haft: han har jobbat stenhårt. Och han lyckades.
Han berättar att han har bott i fem länder, bland annat tre år i Nederländerna, rest över halva världen, dansat i världsberömda kompanier och arbetat med kända koreografer. Det är som en dröm att professionell dansare har varit hans yrke de senaste sju åren, säger han.
För att förstå sin bakgrund har han tagit en magisterexamen i Mellanösternstudier, med inriktning på kulturutveckling. Han undervisar nu i dans i länder i Mellanöstern och föreläser i hur dansscenen där kan utvecklas.
Han var den enda med invandrarbakgrund på balettskolan i Stockholm, och fick höra att han kunde få svårt att arbeta i Sverige, då han var fel typecast, för mörk. Nu vill han vara en förebild för unga som kommer från samma bakgrund som han, att det går att gå sin egen väg, bara man jobbar tillräckligt hårt.
Själv nådde han sitt mål, sin högsta dröm, när han efter sex år utomlands kom till Kungliga Operan.
Men i november bröt han foten, på premiären, mitt under föreställningen. För några veckor sedan fick han diagnosen osteoporos, benskörhet.
– Min kropp gav mig sju år som professionell dansare. Jag har fått en fantastisk karriär. Om det här är sagans slut då är det sagans slut.
Just nu vet han inte hur det blir. Han väljer att blicka framåt, och funderar på att bli art director.
Men först fokuserar han på sin soloföreställning ”Lilhja” på Teater Bråddgatan den 25 och 26 mars.
– Solot handlar om min resa, hur jag har tacklats med hederskultur, identitet, samhällsnormer och religion. Vi börjar alla som en vit blomma och sedan formas vi vidare.
Verket, i två delar, börjar med födseln. När han ger solot i Norrköping sluts cirkeln. Det var här det började.
Det är en utlämnande föreställning, som kan uppfattas som kontroversiell om man inte beredd på att det är ett modernt nutida solo. Affischen har rivits ner på stan då den anses för naken.
Ninos Josef har instiftat ett stipendium som Frinavet ska dela ut varje år, till två ungdomar från området, så de ska ha råd att gå på dansskola i innerstan. Stipendiet heter ”Dansa vidare”.