En bit in på det nya århundradet 1900 ser vi delar av Drothemskvarteren med gaveln på kyrkan och det lilla tornet på klockstapeln. I de gamla husen är vid den här tiden vanligt att flera familjer bor i samma hus och i ett rum kan en familj med många barn dela på det lilla utrymmet.
Dessa små rum kom att kallas spiselrum då det oftast innehöll en järnspis, eller i bästa fall en kakelugn. Kallt och rått på vinterhalvåret förstås och många sjukdomar raserade och människorna fick sannerligen kämpa för sitt uppehälle. På den vänstra sidan av Storån syns delar av Klosterkvarnen, med anor ända från tidig medeltid då ett kloster fanns här precis i närheten av den vackra Drothemskyrkan. Vilken oerhörd historia vår stad bär på, att de gatmönster vi ser idag ruvar på minnen och händelser som går långt, långt tillbaka i tiden – hundratals och åter hundratals år!
Storån syns rinna sakta denna dag och jag tycker det ser ut som att en tunn isskorpa kan skönjas under bron. Bron, som är byggd i trä, har många gånger förstörts av de ismassor som följer med vårfloden och den kommer senare i historien att ersättas med en bro i betong. På huset med gaveln hitåt, ett tiotal meter från bron till höger, syns en gatlampa som tänds med olja mörka kvällar och precis bredvid – en skvallerspegel! Denna fyllde en viktig social funktion då man kunde hålla uppsikt på de personer som kom gåendes längs gatan.
Vad som är mest fascinerande med denna bild är hästskjutsen och framför allt: den vackra helvita hästen! Som hämtat ur en saga kommer
den i sakta mak över träbron, kanske husbonden är på väg att sälja varor på torget. Hovarnas klapper ljuder snart längs Munkbrogatan, en visselmelodi hörs från kusken:" Kvantingen!"