Under en och en halv timma fick åhörarna som kommit till Stinsen lyssna till Märta Tikkanens vackra stämma och guldkantade formuleringar då hon berättade om, och läste högt ur, Emma och Uno. Det är Märta Tikkanens mormor och morfars liv som fått nytt liv i bokform av deras författande barnbarn.
- Jag visste att det hade hänt något men jag visste inte vad, berättar hon. Man skriver sig till en lite större förståelse, vidare, framåt.
Genom att ta del av brev, memoarer och arkivmaterial började hon pussla ihop Emma och Unos liv. Morfadern dog när Märta var ett år, så honom har Märta inget minne av. Mormodern däremot, hade Märta en nära kontakt med och Märta beskriver henne som en "fantastisk personlighet".
"Näe Uno"
Boken blev ett sätt för Märta att reda ut varför det alltid pratats om morfadern i en nedlåtande ton och hur släktens historia i början av 1900-talet såg ut. Inte bara en gång ville Märta slå näven i bordet och säga "Näe Uno!" när hon läste hans brev han skickat till sin mor eller till Emma. Uno kom från en adelssläkt och när han träffade kärleken i den betydligt enklare Emma, beskrev han henne snarare som ett "cv" än som någon han var djupt förälskad i: hon var genomfrisk, han beskrev vilka arv han kunde få och vad familjen ägde.
- Men ju mer jag läste om Uno, som jag förstod var mycket dramatisk, förstod jag honom och hans bakgrund. Jag blev motvilligt förtjust i honom och hans vidunderliga kärleksförklaringar, säger hon.
Ingen självklarhet
De fick sex barn, alla födda på olika orter, den första och sista i Finland och däremellan på olika adresser i Sverige. Uno Stadius var folkbildare och visionär och åkte runt och föreläste på folkhögskolor i Sverige. Ett ambulerande liv, som Emma till sist fick nog av och återvände hem till sin pappas gård Överby gård i Kyrkslätt för att föda sitt sjätte barn. Detta var i början av 1910-talet och Emma fick alltså klara uppfostran själv medan Uno fortsatte kringflaxandet i Sverige. Bland annat var han med och grundade Brunnsviks folkhögskola i Dalarna och satt avtryck i folkhögskolornas utbildningar runt om i landet.
"Ödets ironi"
Märta Tikkanen beskriver i sin bok hur Emmas pappa dör och medan hon själv begär om skilsmässa, för att överhuvudtaget få ut arvet, äts arvet upp av inflationen. "Ödets ironi" menar Märta Tikkanen. Emma, nu ensam med sina sex barn, går igenom flera krig och tsarrysslands ständiga hot.
- Det är nog svårt för svenskar att sätta sig in i. Vår självständighet är ingen självklarhet. Det gäller att balansera vår granne i öst hela tiden, berättar Märta Tikkanen.
Rapp i replikerna
Barnen och Emma flyttar till en lägenhet i Helsingfors, och skaffar sig ett varmt liv, trots total avsaknad av pengar.
- Det var muntert ändå! De spelade och sjöng och spelade teater. Syskonen hade en enastående sammanhållning och hjälpte till. Alla sex barn tar studenten i två och ett halvt rum 105 trappor upp! förklarar Märta Tikkanen.
Uno flyttar så småningom hem till Finland men han och Emma hittar aldrig tillbaka till varandra. Märta Tikkanen förklarar sin morfar som oerhört egocentrisk och dramatisk man, rapp i replikerna.
- Jag är säker på att om han hade levt i dag skulle han haft någon diagnos. En eller två bokstäver, säger hon.
En första tanke var att skriva en fiktiv roman om Emma och Uno men Märta Tikkanen insåg snart att det skulle vara omöjligt.
- Jag hade haft svårt att undgå att komma med moraliserande pekpinnar. Jag hade inte kunnat ge morfar rättvisa enkelt, säger hon.