Länsrätten ansåg att kommunen inte inom en skälig tid hittade ett boende till den demenssjuka kvinnan. Visserligen var antalet behövande större än antalet platser och en utbyggnad var i full gång. Men väntetiden blev ändå för lång, anser rätten.
Enligt kommunens överklagande så hade den dementa kvinnan en önskan om att få bo just på ett särskilt av kommunens boenden. Hade hon accepterat annat hade kötiden blivit kortare.
Dessutom, menar kommunen, så var anhöriga och ansvariga kommuntjänstemän överens om att låta kvinnan bo kvar hemma, med stöd förstås, tills det fanns plats. Allt för att hon inte skulle behöva flytta flera gånger.