Eleverna Lisa Ackerfors, Linnea Alexandersson och Bori Varga gick fram och pratade med Saga Becker efter föreläsningen.
Saga Becker sitter framåtlutad vid ett skrivbord och talar med låg röst. Framför sig har hon högstadieelever från Söderköpings och Norrköpings Waldorfskolor. Hon är inbjuden att föreläsa eftersom det är temavecka på skolan, och temat i år är ”välbefinnande”. Saga Becker mår bra idag och är en framgångsrik föreläsare, författare, skådespelare och konstnär. Men hon vet allt om att inte må bra, och under föreläsning får vi följa den tuffa resan fram till Guldbaggen 2015. Hon vann den för Bästa kvinnliga huvudroll i filmen Nånting måste gå sönder.
Sagas berättelse börjar i en liten byskola i Blekinge. Alla känner alla och det krävs inte mycket för att sticka ut. Saga föddes som pojke men märkte tidigt att hon inte passade in i normen för hur en kille skulle vara.
– Jag märkte tidigt att det var något som inte omgivningen tyckte om, det var fel att som pojke leka med flickor och dockor. Jag fick höra att jag inte passade in.
Högstadiet blev den värsta tiden i hennes liv. Hon upptäckte att hon gillade pojkar och efter att det kom ut började trakasserierna.
– Det fanns ett hat mot feminina pojkar och jag blev utsatt för extremt mycket homofobi.
– Jag fick höra sånt som att "Du borde göra samhället en tjänst och ta livet av dig". Folk var allmänt vidriga mot mig.
Mobbningen fick henne att utveckla ett självhat och för att hantera det började hon skada sig själv. Hon fick också ätstörningar.
– Jag började att svälta mig som straff, och även skära och bränna mig själv. Jag tyckte inte att jag förtjänade att leva.
När hon började gymnasiet blev det till viss del lättare och en nystart för Saga. Hon hittade konsten och litteraturen som gav henne ett sätt att uttrycka sig på och som blev terapeutiskt. Trots det fortsatte självskadebeteendet och hon blev också utsatt för sexuella övergrepp som hon inte vågade berätta om.
– Till slut blev jag deprimerad av att ha allt inom mig.
Hon drabbades också av diabetes typ 1, vilket i kombination med ätstörningarna gjorde att hon var nära att dö.
– Det var ett långsamt sätt att försöka ta livet av mig.
När Saga är 19 år kommer hon till ett vägskäl. Hon inser hon att hon måste berätta för omgivningen att hon är trans, annars skulle hon inte överleva. Hon berättar och känner att det är det bästa beslut hon tagit i hela sitt liv.
– Det är en stor sten som faller från mitt hjärta, att för första gången kunna prata öppet om det med min familj.
Saga kontaktar sjukvården för att få en utredning, men det är 14 månaders väntetid. Då händer det oväntade. Hon ser en annons om att de söker en skådespelare till en film, hon tar sina sista pengar för att åka till Stockholm på en casting – och får rollen. Gestaltningen av karaktären Sebastian/Ellie gav henne inte bara en Guldbagge utan också vänner som är som hon. Filmen har vid det här laget visats runt om i världen och vunnit 16 internationella priser. Filmen blev en vändning för Saga men hon har fått jobba hårt för att få tillbaka självkänslan. Idag lider hon inte av psykisk ohälsa och lever det liv hon vill.
– Det har tagit tid att lära sig att jag är värd någonting, men det arbetet har jag gjort.
Till och från åker hon runt och föreläser på skolor, oftast gymnasieskolor men ibland på högstadiet som den här dagen i Söderköping. Hennes råd till eleverna är att hitta något de brinner för, men också att det är okej att vara förvirrad. Men kanske viktigast av allt:
– Vi har alla ett ansvar att ta hand om varandra. Det ni gör och säger har en påverkan på omgivningen.
Efter föreläsning kommer flera elever fram och vill prata med Saga.
– Det var bra och viktigt. Det väckte känslor, säger Linnea Alexandersson.
Något särskilt ni tar med er från föreläsningen?
– Det där hennes mormor sa, att livet är för kort för att gå runt och vara rädd. Och att man ska försöka hitta vem man är och sen jobba framåt och utvecklas, säger Lisa Ackerfors.
För Saga är skolföreläsningarna en chans att skapa förändring.
– Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gick igenom, säger hon.
– Sen tänker jag också att det är skönt att vara vuxen. Det var en så jobbig tid, och nu är de där. Jag ser ju att det fortfarande finns samma strukturer.