Att tävla i distansritt är inte så stort i Sverige, däremot är det mycket populärt i Frankrike, Belgien och Holland. Tävlingarna är allt från fem mil till 16 mil i all slags terräng.
– Det här är en mycket krävande sport med mycket träning som grund. Man måste träna hästen i många år och sakta bygga upp den i både muskler och hållbarhet, säger Lasse Andersson, 57 år.
Till vardags är han hovslagare men på kvällarna är det de egna hästarna som gäller, Silver 11 år och Lurifax 14 år. Oavsett väder och årstid tränar ekipagen utomhus minst två timmar varje kväll.
– Då hästarna är unga börjar man att skritta långa sträckor, flera mil varannan dag. Det bygger upp deras leder och sedan ökar man med varierad träning i skritt, trav och galopp.
Tävlingarna är uppbyggda på många delsträckor och stränga veterinär kontroller både före tävlingen, efter varje delsträcka och efter målgång. Banan har varierad terräng och det krävs ofta att ekipaget rider genom byar eller genom tunnlar eller över broar.
– Det krävs ett väldigt bra psyke på våra hästar. De får inte vara rädda utan måste våga gå över träbroar som knakar och annat. Lurifax är alltid väldigt lugn och jag blir så stolt då jag ser honom bara passera något som kanske skrämmer andra, säger Birgitta Andersson.
Hon deltar inte längre i tävlingarna utan finns till hands och tar hand om maken och hästen vid delsträckorna. Det krävs nästan fyra personer som kyler ner hästen, ger mat, kollar alla seldon och lindor. Allt byts ut på delsträckorna. Hästarna måste vara torra och utan några skav. Det är grundliga veterinärkontroller där puls, tarmljud och minst sår kontrolleras. En häst blir lätt diskvalificerad.
– Då vi kommer in efter en delsträcka måste hästen också vilja springa upp framför veterinären. Man får inte pressa på den att springa fram. Vid målgång ska hästarna vara så fräscha att de skulle orka ännu en delsträcka, annars åker man ut, berättar Lasse Andersson.
Tillsammans med Lurifax har han 23 starter på tio år och har bara brutit två gånger. De har deltagit i lag-SM två gånger. Numera tävlar de för Söderköpings Ryttarsällskap.
– Det är en väldigt kul sport och man lär verkligen känna sin häst. Vi måste vara taggade båda två och vilja tävla för att det ska gå bra. Våra hästar älskar det här.
– Men man måste vara uppmärksam på hästens dagsform och det avgör kapaciteten. Att pressa sin häst är bara förkastligt, säger Lasse Andersson.