Prisbelönt författare gästade Bondens

Elisabeth Åsbrink, journalist och författare, gästade Söderköping under måndagskvällen för att berätta om sin senaste bok, Och i Wienerald står träden kvar. Ruskigt väder ute, men inne på Bondens under sommarens sista författarmöte, infann sig en genuin stämning. Det är tydligt att hon hyser en speciell känsla för personerna i boken.

Otto Ullman kom till Sverige under andra världskriget, utan föräldrar eller andra anhöriga, endast 13 år gammal. Föräldrarna, liksom ett par andra släktingar, skrev mängder av brev till honom i Sverige. Denna brevskatt fick Åsbrink ta del av genom en av Ullmans döttrar. I samlingen fanns cirka 560 brev.

- De skrev ett brev om dagen till den dag de skulle återförenas, berättade Åsbrink.

Till en början ville Åsbrink tacka nej. Hon kunde inte tyska och förintelsen var inget hon ville ledas in i.

- Men jag fick en bild i huvudet, av en ensam 13-årig pojke och ensamma föräldrar i Wien. Jag blev inte av med den bilden.

Till hjälp med översättning tog hon en pensionerad man från Österrike. Så började arbetet.

- Jag ville utveckla den här historien. De här rösterna flyttade in hos mig, sa Åsbrink.

Otto Ullman var först på barnhem. Därefter gick han runt och knackade dörr för att få arbete. På en gård i Småland fick han arbete, på samma gård där Ingvar Kamprad växte upp. De blev goda vänner och spenderade mycket tid tillsammans.

Åsbrink berättar hur journalister på nittiotalet grävt i arkiv och hittat uppgifter om Kamprad och främlingsfientliga åsikter och stöd till en fascistisk organisation. Trots detta blev han alltså vän med Ullman.

- Hur gick det till? Men han hade inget riktigt bra svar på det heller, bara att det inte fanns någon motsättning i det, sa Åsbrink.

Vänskapen höll i sig. Otto Ullman flyttade till Stockholm, tillbaka till Småland och arbetade med Ingvar Kamprad i uppstarten av IKEA, och flyttade sedan återigen till Stockholm. Där gifte han sig och fick tre barn.

- Det här har varit ett riktigt detektivarbete. Ni som läst boken vet slutet. Det är inte vackert, men det ger en bild av vad förintelsen var, avslutade Åsbrink.

För Och i Wienerald står träden kvar tilldelades Åsbrink Augustpriset. Under 2009 nominerades Elisbeth Åsbrink även för boken Smärtpunkten.