Klockaregården - en tioåring öppen för alla
Det röda, höga 1800-talshuset ligger vackert bredvid ån vid S:t Laurentii kyrka. Klockaregården i Söderköping vill vara en mötesplats för alla oavsett ålder och religion. I år fyller verksamheten tio år.
Det skulle nästan kunna vara i vardagsrummet hemma. Anna-Karin Erixon, diakonissa i Svenska kyrkan Söderköping, vill att Klockaregården ska vara en mötesplats för alla.
Foto: Kjellberg Anita
Varje dag börjar med en samling där man sjunger några psalmer och samtalar. En stor del av verksamheten går annars ut på att bara vara tillgänglig, att lyssna. Här finns också ett café där man kan köpa kaffe, en smörgås eller kanske lite soppa. Och alla är välkomna oavsett ålder och kulturell eller religiös hemvist.- Hit ska vem som helst kunna komma, vara sig själv och bli sedd, jag tycker att vi lever i för skilda världar i dagens samhälle. Det är också så att det är väldigt bra för människor som mår dåligt att träffa de som har det bra, säger Anna-Karin."Vanliga människor"
- När människor utan missbruksproblem pratar med missbrukare av något slag upptäcker de att det faktiskt rör sig om alldeles vanliga människor så det är viktigt åt båda hållen, tillägger Jarmo Ratilainen, anställd på Klockaregården.Man är däremot noga med ordningsreglerna som t ex kräver nykterhet och enligt de anställda respekteras det av besökarna. Här erbjuds också stödgrupp vid missbruksproblem, samtalsgrupp för sörjande m m. Naturligtvis har alla medarbetare vid Klockargården tystnadsplikt och det förs heller inga register.I en sådan här verksamhet får man ofta möta människor som befinner sig i svåra situationer, t ex föräldrar som förlorat ett barn eller människor som drabbats av svåra sjukdomar. Hur hanterar man det?- Utan min tro skulle jag nog inte orka med. Men när man lyckas hjälpa någon som har det svårt ger det å andra sidan så mycket tillbaks, säger Anna-Karin som fick sitt diakonemblem 1975, ett emblem som går i arv från bärare till bärare.En av besökarna den här dagen är Ingvar Johansson som kommer till Klockaregården ganska ofta.- Jag går hit för att jag är ensam. Det är inte problemfritt här men att verksamheten gör nytta är helt klart, Anna-Karin måste ha ett stort hjärta, säger han. Snart ska hantverkseftermiddagen ta sin början med eftermiddagsvärden Helena. Där kan det t ex röra sig om broderi, måleri eller lera.- Jag tror det är bra att göra saker med sina händer, dessutom uppstår det ofta en förtrolig stämning när människor sitter tillsammans och arbetar konstnärligt, säger Anna-Karin Erixon som poängterar att hon gärna ser att fler frivilliga hör av sig.Klockaregården drivs av Svenska kyrkan.
Så jobbar vi med nyheter